De åländska socialdemokraterna har också sagt ”nej”

I sin insändare i Ålandstidningen onsdagen den 2 juli konstaterar Nina Fellman att "Någon gång måste man säga ja". Jag delar hennes grundläggande uppfattning, men ifrågasätter hur konsekvent detta synsätt tillämpas i praktiken. Nina Fellman lyfter själv fram att Åland tycks ha ett "världsrekord i att säga nej", men utelämnar i sin argumentation flera relevanta exempel där "nej" har varit det dominerande svaret från den socialdemokratiska sidan, trots att resten av Åland valt annorlunda.

Ett tydligt exempel är valet till Ålands riksdagsplats, där Socialdemokraterna inte accepterade Mats Löfström, vilket gick emot vad resten av Åland valde. Samma mönster upprepades i EU-valet där Socialdemokraterna inte accepterade Anton Nilsson, och istället föreslog en annan kandidat, trots att Ålands väljarkår röstade ja till Anton Nilsson. Nina Fellman kritiserar att man "inte ens får tänka på havsbaserad vindkraft". Detta är en direkt felaktig uppfattning; det är en grundlagsskyddad rättighet att både tänka, diskutera och debattera viktiga samhällsfrågor.

När det gäller havsbaserad vindkraft menar Nina Fellman att de 1500 sidor utredning som tagits fram bevisar att man tar frågan på allvar. Antalet sidor i sig bekräftar dock ingenting; det är innehållet och kvaliteten i dessa dokument som är av värde. Att endast referera till sidantalet ger en illusion av djup utan att garantera substans.

Vidare tycks Nina Fellman leva i villfarelsen att havsbaserad vindkraft skulle vara något världsunikt för Åland. Det finns redan många storskaliga och mindre anläggningar världen över. Erfarenheter från dessa projekt visar tyvärr ofta på betydande förluster, snarare än de ekonomiska vinster som utlovats. Att finansiera vård, omsorg och skola med intäkter från vindkraft – uppgifter som traditionellt finansierats med skattemedel i Norden – är ett intressant förslag. Med tanke på de osäkra ekonomiska resultaten från vindkraftsprojekten vore det kanske mer passande, och mer symboliskt, att finansiera arvoden för landskapsregeringens och lagtingets ledamöter från vindkraftsindustrins eventuella intäkter.

Nina Fellman konstaterar att det inte är något nytt med havsbaserad vindkraft, vilket är sant. Men hon ignorerar de "röda siffror" som redan syns på andra håll i världen. Är det verkligen sådana förlustaffärer vi ska bygga vår framtid på, Nina? Att försvara "total dövhet" i denna fråga, som Nina påstår, är något jag kan instämma i om det handlar om att blunda för realiteten i befintliga projekt.

Ralf Laine