Det är några saker som skaver i fallet med de hästar som dog av svält på en åländsk gård.
Redan i november 2017 anmäler en privatperson till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) att hen sett magra och håglösa hästar på gården. Djuren har inget foder, de står på ett litet utrymme som är lerigt. Hästarna ser magra och eländiga ut, sade personen senare i ett vittnesförhör.
Den veterinär som åker ut för att inspektera hittar inte gården utan återvänder till kontoret med oförrättat ärende varefter ärendet ”faller mellan stolarna”, som saken tidigare beskrivits för Ålandstidningen.
Vintern 2018–2019 dör tre hästar av svält på gården som ÅMHM:s utsända inte hittat.
Först i februari 2019 gör en ÅMHM-veterinär en inspektion, detta med anledning av den orosanmälan som gjordes ett år och tre månader tidigare. Veterinären finner då ett hästkadaver i ligghallen och två mycket magra men ännu levande hästar. Den ena av dem fick senare avlivas.
I mars får ÅMHM ett samtal om att ytterligare två hästar grävts ner på gården. Också de har sannolikt dött av svält.
Nu blir det lite fart hos ÅMHM som polisanmäler fallet som misstänkt djurskyddsbrott. Fallet är nu utrett och paret på gården har i tingsrätten dömts till tio månader respektive fyra månader villkorligt fängelse samt djurhållningsförbud i fyra år.
Det första som skaver i denna sorgliga historia är hanteringen inom ÅMHM. Hur kunde det ta så lång tid som ett år och tre månader för den övervakande myndigheten att göra en första inspektion på gården? Hur är det möjligt att man vid det första försöket inte hittar gården? Kan man inte fråga sig fram? Ringa upp personen som gjorde orosanmälan och be om en närmare vägbeskrivning? Hur kan en anmälan om misstänkt djurplågeri tillåtas ”falla mellan stolarna”? Fanns det faktiskt ingen på myndigheten som under mer än ett år frågade sig om hästarna for illa? Om det kanske hade varit bäst att faktiskt syna den anmälda gården? Ingen som fick nattsömnen störd en endaste gång?
I den här frågan finns det sannolikt en del att reda upp inom myndigheten. Som, det ska sägas, i dag har två djurskyddsveterinärer mot bara en då anmälan kom i november 2017.
Det andra som skaver är hur människor kan handla så här mot djur. Då djurskyddsbrott uppdagas är förklaringen ofta sjukdom, hög ålder eller funktionsnedsättning hos ägaren, mer sällan likgiltighet eller brist på medel. I det nu aktuella fallet skyller ägaren på tidsbrist. De flesta av oss tänker säkert ändå att oberoende av orsak måste en djurägare kunna be om hjälp om hen inte själv klarar av att sköta om sina djur. Levande varelser ska inte långsamt plågas till döds av svält! Så illa har vi det inte på Åland.
Finns det ingen annan hjälp att få är avlivning direkt ett humanare sätt än svältdöden i en skitig ligghall.
Det tredje som skaver är domen. Är villkorligt fängelse och djurhållningsförbud gällande hästar i fyra år faktiskt ett tillräckligt straff? Sköter sig paret innebär domen att de kan fortsätta leva som vanligt, dock utan hästar i fyra år. Enligt tingsrätten har paret utsatt djuren för onödigt lidande och onödig plåga. Hade inte ett bestående djurhållningsförbud varit mer i enlighet med det allmänna rättsmedvetandet? För, som tingsrätten konstaterar, ”brottet har skett på ett synnerligen grymt sätt”.
Låt oss utgå ifrån att det aldrig behöver ske igen.
