Skicka in en insändare
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Det känns som om vi nått det tidevarv där man inte längre kan stå vid sidan och titta på. Det är den yttersta dagen för bondförståndet, för verklighetskontakt, för den åländska förmågan att se igenom trender, mediabilder och poserande. Vi har låtit oss dras in i ett samhällsklimat där lajvandet ersatt ansvar, där människor hellre spelar engagerade än faktiskt är det, där man följer modeströmningar i stället för att tänka själv eller ens på sina närmaste.
Det började inte här. Det började när världen 2010 tappade fotfästet under Arabiska våren och allt som passade den rätta berättelsen och dito pekpinne om förändringens process fick guldstatus. Det var som om någon vred om en strömbrytare: plötsligt var vissa rörelser heliga, andra förbjudna att ens ifrågasätta. Censuren behövde aldrig uttalas högt, den satt i luften. Och vi accepterade det. Hade vi något val?
Det mest obegripliga är att även Åland, som alltid stått stadigt i verkligheten, nu börjar vackla. Här, där man förr kunde lita på att folk såg igenom dumheter, har lajvmentaliteten smugit sig in. Man demonstrerar helst inbäddad med media för saker man inte kan ett dugg om, man låtsas vara del av något globalt större, man skriker slagord, flaggar som om det vore en social aktivitet.
Det är inte engagemang, det är rollspel. Och medan man lajvar solidaritet med fjärran konflikter och lokala särgrupper försvinner fokus från det som faktiskt betyder något: trygghet, ansvar, samhällsbygge, framtid. Vilket troligen är avsikten med att sprida viruset för att ta kontroll och makt över oss!
Det är som om människor glömt att överlevnad inte är en kollektiv känsla utan ett individuellt val. Antingen står man upp för verkligheten, eller så låter man sig svepas med av trender som inte har något med Åland att göra. Vi ser redan konsekvenserna i Sverige, där institutioner förlorat sin kärna, där rättsordningen blivit ett ideologiskt experiment och där människor slutat tro på systemet. Det är naivt att tro att vi är immuna. Vi bor två timmar bort. När man ersätter eller rättare sagt ställföreträdande ersätter sunt förnuft med poserande, då är det bara en tidsfråga innan verkligheten knackar på dörren.
Det finns en punkt där man måste välja sida. Inte politiskt, utan existentiellt. Antingen försvarar man det som är verkligt, självstyrelsen och dess andemening ,det som är lokalt, det som är byggt på dokumenterad beprövad erfarenhet, ansvar och konsekvens. Eller så fortsätter man leva lajvan, fortsätter spela med i ett skådespel som inte leder någonstans.
Jag tror att fler börjar vakna. Jag tror att fler känner att något är fel, att något skaver, att det inte går att låtsas längre. Men tiden för att stå tyst vid sidan är över. Det här är inte längre en fråga om åsikter. Det är en fråga om överlevnad – intellektuell, kulturell och i förlängningen samhällelig.
Åland behöver inte fler lajvare. Åland behöver människor som vågar se verkligheten i vitögat och säga ifrån innan det är för sent.
Elån
