Lagen reagerar för sent

I början av veckan kom beskedet att åtal inte väcks i det så kallade Dumpen-ärendet. Landskapsåklagaren har bedömt att det som utretts inte är straffbart enligt lag, eftersom det inte fanns något verkligt barn i andra änden, utan en vuxen person som utgav sig för att vara 13 år. Åklagaren har gjort sitt jobb. Det är lagen som har tillämpats.

Men just därför är det också lagen som måste tåla att diskuteras.

Det här är ett ärende som kräver ett kallt huvud. I ett litet samhälle drabbar sådana här fall långt fler än dem som nämns i ett beslut eller figurerar i ett publicerat inlägg. Runt rubrikerna finns människor som inte har valt offentligheten men ändå får leva mitt i den. Därför behöver den här diskussionen föras med vett och anständighet. Och den behöver föras på rätt nivå: som en principiell diskussion om lagstiftningen, inte som en offentlig uppgörelse med just det här paret.

Kärnfrågan är både enkel och obehaglig: Är det verkligen rimligt att den som tror sig ha sexuell kontakt med ett barn går fri bara för att det visade sig vara en vuxen i andra änden?

Nej. Det är inte rimligt.

Straffrätten måste vara snäv och rättssäker. Människor ska inte dömas för tankar, fantasier eller allmänt vidriga böjelser. Men när en vuxen agerar som om mottagaren vore ett barn handlar det inte längre bara om tankar, utan om handlingar som visar ett tydligt uppsåt. Då har personen redan klivit över en gräns. Det borde också lagen klara av att se.

Vad är det egentligen lagen ska skydda? Barn i verkligheten, eller bara situationer där ett verkligt barn redan hunnit vara i fara?

Den frågan går rakt in i problemet. För om lagen bara reagerar när ett verkligt barn redan hunnit befinna sig i farozonen, då reagerar den för sent. Den som tror att hen söker sexuell kontakt med ett barn har redan visat tillräckligt mycket för att samhället borde reagera. Det avgörande borde rimligen vara vad personen trodde att hen gjorde, inte att mottagaren råkade vara en vuxen lockfågel.

Det betyder inte att medborgargarden, drev och pöbelmentalitet ska visa vägen. Tvärtom. Ett rättssamhälle måste vara svalare, klokare och mer rättssäkert än så. Men om samhället bara kan ingripa när ett verkligt barn redan hunnit dras in, då kommer skyddet för sent.

Därför är det värt att titta på hur lagen ser ut i till exempel Storbritannien. Där har man i högre grad valt att lägga vikten där den hör hemma: vid uppsåtet. Den som tror sig grooma ett barn kan där ställas till svars även om personen i andra änden i själva verket varit en vuxen. Det här är inte naturens ordning. Det är inte någon ofrånkomlig juridisk sanning. Det är ett val. Och Finland har gjort ett annat. Här reagerar lagen senare.

Det ska inte behövas ett riktigt barn i andra änden för att samhället ska kunna säga: hit men inte längre.

Klarar lagen inte det, då är det lagen det är fel på.