Kriser utnyttjas för att flytta makt och tillgångar

Det hävdas ofta att ekonomiska nedskärningar behövs för att få människor i arbete. Erfarenheten visar dock motsatsen. När människor hamnar i ekonomisk knipa blir de ofta politiskt passiva eller riktar sin frustration mot andra grupper, som arbetslösa, sjuka eller inflyttade, i stället för mot den politik som förs. Detta är inget sammanträffande, utan ett återkommande mönster där makt och inflytande flyttas till dem som redan har.

Samtidigt sker något mer lågmält. Under kriser byter tillgångar ägare och offentliga verksamheter säljs ut. Företag, mark och fastigheter köps upp billigt av dem med kapital, medan andra förlorar det de byggt upp under ett helt arbetsliv. Krisen blir lönsam för några få ingen slump, utan som följd av samma politik gång på gång.

Historien visar tydligt vart detta leder. Under 1990-talets depression steg arbetslösheten kraftigt när företag slogs ut, men skulden lades på de arbetslösa och på inflyttade. Fattigdomen blev långvarig och ärvdes i många fall vidare. Ännu längre tillbaka, under 1860-talets hungersnöd, sänktes skatterna för de rikaste samtidigt som nöden ökade. Hjälp villkorades hårt och fattigdom sågs som ett personligt misslyckande snarare än ett samhällsproblem.

Samma synsätt känns igen i dagens retorik om att människor måste pressas hårdare. När regeringen under Petteri Orpo nu försämrar utkomststödet sker det i ett läge där jobben inte räcker till. På Åland är arbetsmarknaden liten och sårbar. Att försvaga det yttersta skyddsnätet skapar inte fler arbeten, utan gör människor mer utslitna och minskar deras möjlighet att ta sig tillbaka i arbete. Samtidigt minskar köpkraften, vilket slår mot småföretag och riskerar att leda till uppsägningar och permitteringar.

När vanligt folk tvingas hålla hårt i pengarna påverkas inte bara den enskilde, utan hela samhällsekonomin. Därför är det rimligt att Ålands landskapsregering använder självstyrelsens verktyg för att mildra effekterna av en politik som annars riskerar att slå oproportionerligt hårt mot åländska hushåll och företag. Att stoppa försämringar i utkomststödet handlar inte om att förneka arbetets betydelse, utan om att ta ansvar för verkliga förutsättningar. Ett samhälle där människor inte slås sönder ekonomiskt är ett samhälle där fler kan arbeta, leva och bidra.

Att väga långsiktiga konsekvenser mot kortsiktiga besparingar är inte svaghet, det är ansvar. Tack Ålands landskapsregering för att ni tar ansvar.

Jessy Eckerman (S)