Komplex fråga stoppa folk med ”fel” åsikter

Det var nog många som satte kaffet i halsen när de läste att en nazist undervisar på Medis, vilket Nya Åland berättade om i veckan. Det är inte så konstigt, våldsbejakande extremism hör inte hemma i en demokrati, och än mindre på en offentligt finansierad utbildningsinstitution som ska vara inkluderande och värnar alla människors lika värde.

Debatten som nu följt är naturlig – och viktig. Vilket ansvar har Medis och andra offentliga arbetsgivare när man anställer till exempel en lärare? Hur mycket ska en person granskas? Måste en person redogöra för sin ideologiska hemvist för att bevisa att hen är anställningsbar? Spelar det, som i det aktuella fallet, någon roll vilken kurs läraren undervisar i eller vilken anställningsform det handlar om? Är det skillnad på uppdragets art, om personen har en maktposition eller om personen ska jobba med barn, till exempel?

Frågan är inte svart-vit, trots att det vid en första anblick kan te sig så.

Ålandstidningen avslöjade i maj 2024 att den högerextrema organisationen Nordisk styrkas ledare flyttat till Åland. Efter honom har flera följt, vilket vi också berättat om. Personerna lever ett till synes lugnt liv och fäktar inte i offentligheten med sina åsikter. Vad som sägs och görs bakom stängda dörrar är det bara de inbjudna som vet.

Läraren som nu är föremål för diskussion slutade för flera år sedan att torgföra sina åsikter i sociala medier. De NMR-demonstrationer hen deltagit i, och som Nya Åland hänvisar till, har tio år på nacken. Hen är inte heller dömd för något. Det senaste spåret, som tidningen inte nämner och förmodligen då inte känner till, är en podd från 2024 där personen säger att hen är nationalsocialist. Personer med insyn som Ålandstidningen har kontakt med säger att personen varken är öppet aktiv, eller aktivt har tagit avstånd från nazismen. 

Man kan alltså anta att personen fortfarande hyser högerextrema åsikter, men om det är så vet bara hen själv. Så varför har Nya Åland inte ställt frågan? Det är en etisk grundbult inom den ifrågasättande journalistiken att få bemöta påståenden som rör en själv. Att tidningens redaktion fastställer att personen är nazist – baserat på flera år gamla uppgifter – är inte god journalistik. Att andra medier hakar på utan att kolla fakta är förvånande. Som journalist måste du kunna påvisa att något är sant.

Oberoende vad är situationen besvärande. Medis har hamnat i en mycket prekär situation. Läraren drog en praktisk kurs på tre timmar i höstas, och var anlitad för att göra detsamma i vår. Den kursen är nu pausad. I övrigt har rektor Catharina von Schoultz – åtminstone utåt – suttit lugnt i båten. Det är klokt. Det enkla vore förstås att lyssna på de som skriker högst, ta i med hårdhandskarna och få några ryggdunk för rådigt ingripande. 

Men frågan är mer mångbottnad än så. 

I det här landet råder åsiktsfrihet. Du får vara nazist hur mycket du vill så länge dina handlingar inte strider mot lagen. Du är inte skyldig att berätta för någon vad du tror på och jag kan inte tvinga dig att byta sida, men jag kan argumentera emot.

Däremot är det inte förenligt med vissa uppdrag att bekänna sig till anti-demokratiska ideologier. Men här är vi inte alltid konsekventa. Hade vi reagerat lika starkt om Medis anlitat en religiös fanatiker (som anser att Gud står över lagen och ser kvinnor som underordnade), eller en vänsterextrem (som förespråkar väpnad revolution och romantiserar totalitära stater)?

Extremism är alltid problematiskt, men den aktuella händelsen är inte så entydig som en del röster vill låta påskina.