Dystert bokslut med få ljuspunkter

”Ett normalår”. Så beskriver landskapsregeringen 2025 ur ett bokslutsperspektiv. Inga stora extra intäkter, ett ränteläge som var lågt och inga stora händelser som satte rejäla avtryck i räkenskaperna. 

Men att ett normalår innebär ett minus på sista raden om drygt 28 miljoner euro borde ge oss skrämselhicka lite till mans. Vi har inte haft så många normalår det senaste decenniet. Byte av ekonomiskt system, pandemi och statliga beslut som – tack och lov – varit till fördel för Åland har givit landskapet större inkomster än vad landskapet borde haft. Det har till viss del sminkat över problemen med den åländska ekonomin.

Normalåret 2025 visar med all önskvärd tydlighet att återhållsamhet, inbesparingar och prioriteringar är den viktigaste uppgiften för våra folkvalda i den lokala politiken. 

Att minusresultatet på sista raden var större 2025 än 2024 är oroande, att kassan sinar i allt snabbare takt än mer så. Likviditeten minskade under förra året med 23 miljoner – trots att landskapet både sålde färjor för nio miljoner och lånade 15 miljoner från Landskapets fastighetsverks kassa. Om man inte gjort det, och andra insatser, skulle kassan minskat med 55 miljoner.

Landskapsregeringen kan också konstatera att det uppsatta målet om ett underskott på 20 miljoner missas med bred marginal, och Mats Perämaa uteslöt därför inte att man i den kommande vårbudgeten måste justera utgiftstaken för de kommande åren och öka sparbetinget ytterligare, från de fyra miljoner per år till 2030 som man har som målsättning. Annars kan det övergripande målet, att ha en budget i balans 2030 bli svårt att nå.

Mot bakgrund av de nästan uteslutande dystra beskeden i bokslutet är två politiska initiativ intressanta. Det första är den debatt som Camilla Gunell (S) drog i gång med en insändare i Ålandstidningen förra veckan där hon efterlyste besked från de övriga partierna hur de vill hantera den sargade ekonomin och bollade fram tanken på behovet av en landskapsskatt. Det är knappast en väg att välja om man vill se tillväxt i samhället och/eller avlasta redan hårt belastade hushåll. Men intressant på det sätt att partierna måste bekänna färg inte bara att man vill spara, utan också hur.

Det andra initiativet lanserade Mats Perämaa under bokslutspresentationen då han meddelade att han ämnade samla lagtingspartierna för överläggningar i slutet av mandatperioden för att se om det finns möjlighet att hitta en samsyn om ekonomin och därmed skapa en övergång till nästa landskapsregering som inte innebär tvärkast i ekonomin. Det är på intet sätt givet att det kommer att lyckas, men idén är inte dum. Om man kan hitta en samsyn om hur ramarna i ekonomin måste se ut skapar man en stabilitet, men det utesluter inte att kommande regering har handlingsutrymme inom de överenskomna ramarna.

En fråga som med stor sannolikhet kommer att bli hett debatterad när bokslutet når lagtinget är att antalet årsverken ökade med 55. Hälften förklaras med nytt vårdinformationssystem och sekreterarproblemen inom ÅHS, fler med att medarbetare varit sjukskrivna eller gått upp i tid. Men att antalet årsverken ökar i spartider lär få kritik av oppositionen.

Fans det då inget positivt i bokslutet alls? Jo, befolkningsökningen fortsätter vilket är bra om än den inte tycks betala sig under 2025. Och det nya ekonomiska systemet fungerar väl när mer av skatterna som betalas in på Åland också stannar i landskapet, vilket är mycket bra när de största företagen för närvarande gör fina resultat. 

Dessutom är prognosen för 2026 ett stort överskott efter nya extraordinära intäkter. Samtidigt gör detta att ”normalåret 2025” följs av ytterligare ett onormalt år 2026 – just när vi går in i nästa valrörelse. Lockelsen att bortse från de strukturella problem som landskapets ekonomi har är alltså överhängande.

Kan våra politiker motstå frestelsen att slänga valfläsk omkring sig och i stället hålla i slantarna även då?