Ledare
Vart leder vägen för Lumparland? Den ekonomiska krisen är akut och lösningarna än så länge få.
Karin Hougberg
Kommuner på dekis, men vad är svaret?
När Lumparland tvingas ta banklån för att klara vardagen blir det tydligt: Kommunens kris är inte tillfällig utan den är ett symtom på ett större systemfel.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Lumparland tvingas ta banklån när likviditetsstödet från landskapsregeringen blev lägre än önskat. Istället för efterfrågade 300.000 euro erhåller kommunen 100.000 euro. Detta var andra gången i år som kommunen sökte extra stöd för att klara driften.
Situationen är akut. År av underskott, investeringar som ökat skuldsättningen och räntekostnader samt den lilla befolkningen och det begränsade skatteunderlaget gör att ekonomin inte längre går ihop. Likviditetsstöd lindrar endast symtomen. Det här vet alla inblandade. Även om det finns förhoppningar kring reformeringen av landskapsandelssystemet måste vi vara realister och konstatera att det knappast räddar Lumparlands ekonomi. Det som behövs är strukturella reformer.
Lumparland är dessutom bara en kommun av flera som har stora bekymmer med ekonomin. Kommunen kan definitionsmässigt klassas som kriskommun, men flera andra kommuner är samtidigt att betrakta som riskkommuner.
När den omtalade kriskommunslagen träder i kraft är det mycket som talar för att kommunen betraktas som kriskommun. Det medför i så fall att en utredning initieras, som ska ge svar på vad som behövs för att få kommunen på fötter. Om inget hjälper kan det bli tal om kommunsammanslagning och med det får vi givetvis en rad andra frågeställningar. Vilken kommun ska man slås ihop med och vem ska stå för kostnaden?
Lumparland kan definitionsmässigt klassas som kriskommun, men flera andra kommuner är också att betrakta som riskkommuner.
Kriskommunlagen löser inte allt. Den säkrar den kommunala servicen i bästa fall. Reviderade landskapsandelssystem kan mildra symtomen, men inte heller den löser allt. Således står vi kvar med att lagstiftningsbördan måste ner. Oavsett om vi får se kommunsammanslagningar eller inte.
För det är tydligt att bördan på kommunerna är orimligt hög och mycket kunde göras utan att den direkta kommunala servicen skulle påverkas negativt. För den som vill grotta ner sig i det kan hen läsa landskapsregeringens rapport över möjliga
minskningar av
kommunala kostnader från 2021.
Civilminister Ingrid Zetterman (Lib) har lyft behovet av ökat samarbete mellan kommunerna, men även ett större behov av att kommunerna själva äger frågan. Att det inte alltid ska vara en fråga om vad landskapsegeringen kan göra för kommunerna.
Till viss del har Zetterman rätt i att kommunerna kunde bli bättre på att diskutera samarbeten och egna lösningar. Men det behöver backas upp med morötter från landskapsregeringen, för vi måste komma ihåg att en kommun enbart ska verka för sina egna kommuninvånares bästa till skillnad från landskapsregeringen som har ansvar för hela Åland.
Kommunforskare Siv Sandberg har tidigare fört fram att många av hindren för ett utökat samarbete eller en kommunsammanslagning ofta finns i sådant man sällan talar om, som skillnader i kommunala kulturer och rädsla att förlora inflytande. Dessa faktorer är direkt avgörande för att hitta lösningar på den ekonomiska verklighet som de åländska kommunerna står inför.
Lyckas våra kommuner hantera den delen och landskapsregeringen samtidigt minskar lagstiftningstrycket så finns alla möjligheter för bärkraftiga åländska kommuner. Hur en sådan resa skulle kunna se ut verkar oavsett börja med det krisande Lumparland.
