Ålandstidningens vd Daniel Dahlén riktar i ett ledarstick den 26 maj svepande, orättvis och i sak delvis felaktig kritik mot Ålands Radio och Tv.
Under hela 2010-talet indexjusterades inte den dåvarande tv-licensen. Den medieavgift som infördes för ett par år sedan har – hittills – inte levt upp till lagstiftarens ambition om att vara intäktsneutral även om vissa indexjusteringar skett.
I reala intäkter är vi ner kring 200.000 euro från 2019. Om bolagets intäkter från 2009 skulle ha indexjusterats skulle ÅRTV i dag ha en omsättning på 2.950.000 euro. I stället har bolaget trimmat kostnader och sagt upp personal i omgångar under åren som gått. Arbetet fortsätter in i denna dag då vi bland annat söker nya lokaler.
Daniel Dahléns påstående om att ÅRTV inte skulle arbeta med sin kostnadskostym är alltså på ren svenska struntprat och Ålandstidningens aktiva odling av myten om den dyra radion är journalistiskt ohederlig.
För att ge sakfrågan ett litet faktaunderlag kan man göra en jämförelse med public service-finansieringen på andra håll. De medieskatter som på senare år införts i Norden är visserligen lite olika konstruerade, men genom att dividera bolagens finansiering med befolkningens storlek går det att göra en pedagogisk uppställning av vad folk i snitt betalar för public service. (Detaljerade uträkningar hittas på alandsradio.ax, undersidan ÅRTV svarar).
ÅRTV:s 2.100.000 euro delat på 30.000 ålänningar blir 70 euro per ålänning. (Yles utbud erhåller ålänningarna i princip gratis, för de svenska kanalerna betalar man cirka 13 euro per person och år, varav knappt 3 euro till kommersiella TV4. Kanalen har absolut sin plats på Åland, men den bör finansieras på annat sätt än med public service-medel).
För närliggande regioner ser resultatet ut så här:
Finländarna betalar i genomsnitt cirka 91 euro för Yle.
Svenskarna betalar i genomsnitt 850 kronor för SVT, SR och UR.
När man analyserar dessa siffror måste man ta i beaktande att public service-bolag som Yle, SVT och SR har enorma stordriftsfördelar i snart sagt alla led av sin verksamhet. Till exempel kan man notera att ÅRTV förbrukar 17 procent av sina resurser på den rent tekniska kanaldistributionen, medan Yle bara spenderar 5 procent på samma ändamål. Ett radioinslag kostar samma summa att producera oberoende av om det utsänds till trettiotusen eller tio miljoner invånare.
En jämförelse med publik service-bolag som betjänar 257.000 svenskspråkiga finländare och 54.000 färingar är därför på sin plats: Svenska Yle kostar cirka 242 euro räknat per svenskspråkig icke-åländsk finländare. Färingarna betalar i genomsnitt 164 euro i medieavgift för sitt public service-bolag Kringvarp.
Avslutningsvis vill jag korrigera ett direkt faktafel i Dahléns ledarstick: ÅRTV bokför i år 1,33 årsverken på administration, i praktiken är det rentav mindre än så.
Vad beträffar ÅRTV:s personalförmåner är de modesta. Vi har en kaffemaskin och bjuder medarbetarna på något gott att äta vid ett fåtal festliga tillfällen. Vi har en friskvårdsförmån och en tandvårdsförmån vars totala sammanlagda pris under 2022 var billigare än en halvsidesannons i denna tidning.
Både Daniel Dahlén och jag är företagsledare, och ska naturligtvis hålla koll på våra respektive bolags kostnader. Men då vi båda är högavlönade – Dahlén mer så än jag – vore det klädsamt av oss att inte orera alltför vilt om ”dyra” personalförmåner.
Fredrik Sonck
Daniel Dahlén svarar:
Den kulan visste var den tog, som det heter i Fänrik Ståls sägner. Det är onekligen så att en debatt om public service aldrig är välkommen av radions företrädare. Samtidigt lyser den politiska styrelsen med sin frånvaro när det gäller sin syn på ägarstyrning och synen på uppdraget. Det är en oroväckande utveckling där frågan om vem den åländska public servicen är till för förblir otydlig och där tjänstemännens åsikter till mångt och mycket står oemotsagda.
Ålands radio och tv drivs av skattemedel. Dina och mina pengar. Mer pengar till radion betyder mindre till vård, skola och omsorg. Med det sagt ifrågasätts inte public service. Bara vilken position och till vilken kostnad vi ska ha en public service på Åland. Relevanta frågeställningar.
Det finns stora skillnader på synen på företagande och förhållningssätt till skattemedel mellan Sonck och undertecknad. Sonck, som tidigare chefredaktör på vänstertidskriften Nytid, tycker inte att det är ett problem att ett offentligt ägt bolag sätter agendan när det gäller personalförmåner. Håller den borgerligt styrda styrelsen verkligen med om det? Att rätta mun efter matsäck är ett gyllene ordspråk när det kommer till företagande. Dessutom verkar det finnas kunskapsluckor hos den nytillträdda vd:n för radion när det kommer till ett aktiebolags förpliktelser gentemot ägarna.
Slutligen ska sägas att Soncks raljerande över tidningens resultat är intressant då Ålands Radio och Tv tack vare att Ålandstidningen gör ett bra resultat erhåller av tidningen en betydande medieavgift varje år. I vilket annan bransch behöver en konkurrent betala en avgift, som står i proportion till hur bra arbete man själv gör, till sin konkurrent? Något har gått väldigt fel i den logiken.
