Människor som inte förstår hur naturen fungerar tror ofta att vi med skjutvapen kan reglera de problem som vi själva har skapat: Först har landskapsregeringen givit tillstånd till kassodling av fisk i sådan omfattning att blåmusslan på grund av övergödning och förorening har försvunnit från nästan hela skärgården och framför allt från ejderns traditionella musselbankar. För att snabbt kunna lägga fem ägg och dessutom klara fyra veckors ruvning utan mat, måste ådan snabbt fördubbla sin vikt före äggläggning och ruvning, vilket hon ofta inte klarar av på grund av brist på blåmussla. I förlängningen betyder detta att ådorna inte orkar producera det överskott av ungar som normalt behövs för att täcka havsörnens och trutarnas predation.
Och det är inte bara ådorna som svälter. Även gudingarnas traditionella musselbankar är utarmade och detta drabbar i minst lika hög grad alla arter som är beroende av blåmussla, till exempel svärta och alfågel som också håller på att försvinna från vår skärgård. Att sedan försöka balansera den svaga produktionen av ejderungar genom att döda några havsörnar, visar hur dåligt insatta i problematiken landskapsregeringen och de som stöder jakten på örn är.
Att Folke Husell raljerar om att jag nämnde ejdern som en viktig del av skärgårdsbornas försörjning beror på att han aldrig har behövt tänka på hur man ska få mat för dagen. Vilket var ett vanligt problem i många skärgårdshem ännu under 1960-talet. Den traditionella vårjakten på sjöfågel var inte bara en betydelsefull kulturhistorisk händelse. Den hade naturligtvis också stort värde för skärgårdsbornas försörjning, vilket den numera inte har. Att Klåvskär i Föglö inte längre är ett ejderparadis beror nog i första hand på de kassodlingar av fisk som nu finns i närheten av ögruppen.
Jag anser fortfarande att tillåta jakt på havsörn är mera våld än nöden kräver och att det troligen inte har någon effekt på ejderstammen, men förorsakar svåra skador på landskapet Ålands internationella anseende.
Jens Harberg
