Det finns grundläggande nyckeltal som en landskapsregering hela tiden behöver vara vaksam över. För några veckor sedan lyfte jag den åländska demografins utmaningar där vi blir allt fler, men där den arbetsföra befolkningen minskar i relation till totalen. Ett annat relationstal att hålla ögonen på är förhållandet mellan privat och offentlig sektor.
1995 arbetade 4.093 personer offentligt och 7.663 personer arbetade privat. Ytterligare 1.906 personer var egenföretagare.
2010 arbetade 5.451 personer offentligt och 8.502 personer privat. Egenföretagarna hade minskat till 1.620.
2019 som är den senaste uppdaterade statistiken (ÅSUB) visar siffrorna att 5.604 personer fanns i offentlig sektor och 8.262 i privat. Antalet egenföretagare var 1.644.
På 25 år har antalet personer i arbete ökat med ca 1.800, men vi blev samtidigt 4.600 fler ålänningar. Offentlig sektor ökade med ca 1.200 personer, privat sektor med ca 600 personer (alltså bara hälften så många) och antalet egenföretagare blev tyvärr 260 stycken färre. Tillväxten av fler arbetande ålänningar har alltså de senaste 25 åren till ca 66 procent uppstått inom den offentliga sektorn.
Sett till den totala arbetsmarknaden under åren 1995-2019 har den:
• Offentliga sektorn vuxit med 6 procent och utgör ca 36 procent.
• Privata sektorn minskat med 3 procent och utgör ca 53 procent.
• Antalet egenföretagare minskat med 3,5 procent och utgör ca 10 procent.
Vi behöver givetvis ha en offentlig sektor som rymmer välfärdskärnan, men trenden behöver brytas för att uppnå en stabil offentlig ekonomi. Det som inte syns i siffrorna är dagens stora problem med kompetensförsörjning inom speciellt vården. Vår offentliga sektor skulle inom vissa segment behöva vara ännu större, men utan att parallellt vidta andra åtgärder ökar vi då det offentliga budgetunderskottet än mer. Vi behöver därför driva en politik som attraherar fler att starta företag, få våra etablerade företag att växa vilket skapar arbetsplatser, fler att arbeta längre upp i åren och få fler att åtminstone partiellt komma in på arbetsmarknaden.
På byråkratispråk behöver tillväxten öka så att skattebasen från privat sektor växer och hållbart kan hantera den offentliga sektorns finansiering. Den privata sektorn behöver också ges möjlighet att avlasta det offentliga ansvaret inom flera sektorer. Politiken behöver främja entreprenörskap och främja att arbete och studier lönar sig. Att fortsätta som i dag är kontraproduktivt och kommer att urholka såväl välfärd som skattekraft och göra den offentliga ekonomin beroende av lånefinansiering, givetvis till generellt lägre servicenivåer.
Därför behövs en politik som är verklighetsfokuserad i form av skatteavdrag, hanterbar skattegräns, effektiv samhällsstruktur, konkurrensutsättningar och politiska prioriteringar där omfånget av vår offentliga sektor är central. I politiken får aldrig ingå att konkurrera med det privata eller lösa finansieringsgapet med skattehöjningar. Slår vi ihop trenderna demografi och offentliga sektorns tillväxt har vi en utmaning som kräver politiskt mod. Ekvationen är inte svår, men politiskt obekväm.
John Holmberg (Lib)Lagtingsledamot
