Jag blir väldigt förundrad och känner stor frustration över den rapport som nu getts ut som förslag på besparingar i kommuner.
Varje år i den kommunala budgeteringen sitter vi och motiverar och förklarar all personal inklusive assistenter och försöker delge våra arbetsuppgifter i relation till arbetstiden samt ur säkerhetsaspekt.
Det som upprör mig är att inom barnomsorgen har det just klubbats en ny lag samt en ny arbetsplan, redan då var det enkelt att se att det handlar om en viss ökad kostnad. Målsättningen har varit att även utveckla samarbetet mellan skola och daghem för barnens skull.
Vår yrkesgrupp som lärare i barnomsorgen har redan i många års tid haft en stor arbetsbörda med grupper på över 21 barn, så kallad övertalighet på grund av platsbrist. Nu finns förslag om att lägga in ytterligare ett barn på varje heltidsanställd. Så vi ska då ha 24 barn i varje grupp med barn över tre år. Det här har vi kämpat på med i många års tid och vi har förklarat arbetsbelastningen och vårt mående. I vår yrkesgrupp finns redan nu utbrändhet och sjukskrivningar.
Det känns som det absolut inte finns en insikt i våra arbetsuppgifter, krav och ansvar.
Vi planerar, möten med involverade terapeuter, vårdnadshavare, myndigheter och dessutom ska olika arbetsplaner diskuteras för att kunna förverkliga dem i verksamheten. Vi måste använda vår fritid för att hinna med alla uppgifter som ska utföras.
Men jag har ställt frågor i mina tidigare skrivelser och inte fått ett svar.
För de medlemmar som är ensam lärare i en grupp för barn över tre år och 21 stycken barn blir arbetsuppgifterna övermäktiga och mycket arbetsdryga så för yrkesgruppen är det viktigt att få behålla två lärare i en barngrupp för att kunna göra de arbetsuppgifter som ålagts och krävs av oss inför kommande skolstart.
Redan här är det en stor sänkning i kvaliteten med att minska antalet lärare i barnomsorgen.
Vem ska ansvara då för den pedagogiska verksamheten när den enda läraren insjuknar?
Hur många läser våra läroplaner och andra uppgjorda planer?
Hur många är insatta i den verkliga verksamheten?
Vem ser till att vi förverkligar våra mål? Vad behöver vi för att göra det?
Hur många frågar om vår arbetsbelastning, hur vi mår?
Hur många klarar själva av att arbeta i en grupp med 24 barn med ständigt ljud i öronen, konfliktlösningar och där emellan pedagogisk verksamhet och att se varje individs behov?
Vi är inte ett högtavlönat folk, vi kommer inte ens upp till kvinnors medellön.
Det vi arbetat för när nya arbetsplanen uppgjordes var att den skulle följa skolans arbetsår, så det är positivt. Men att ytterligare sänka kvaliteten inom barnomsorgen och tro att det går att göra den billigare men behålla kvaliteten, de ekvationen får ni nog förklara för mig.
Det är alltid bland annat barnomsorgen som ska stå i skottgluggen vid sparförslag men vi är redan i sånt läge att det inte går att sänka mer. Känslan är att vi är lätta att trampa på och utan dessutom på barnens bekostnad.
Att lägga fram en rapport utan någon som helst konsekvensanalys känns verkligen som att börja i fel ände.
För många lärare i barnomsorgen som nu varit i kontakt med mig finns en stor oro inför förslaget och det här tar ganska lätt ner arbetsglädjen och motivationen.
Men vi är ett tålmodigt folk, lösningsfokuserade och kreativa och vi ger inte upp i första taget även om gränsen börjar vara nådd.
Uppskatta våra högskoleutbildade lärare i barnomsorgen. De gör ett fantastiskt arbete men inte till vilket pris som helst.
Annett Jansson
Förtroendeman
Ålands lärare i småbarnspedagogik
