Reflektioner på Ulrika Clemes och Erika Bomans insändare i Ålandstidningen den 11 maj.
Under senaste år som hälsovårdare inom ÅHS har mitt arbete sett ut enligt följande: I mars 2020 fick jag besked på en torsdag, att jag flyttas till HC (hälsocentralen) följande måndag. Min arbetspunkt var då studerandehälsan med målgrupp elever vid Ålands gymnasium och yrkesgymnasium, de skulle inleda studier på distans. Under två arbetsdagar skulle jag stänga ner min verksamhet och på obestämd tid jobba på en verksamhet jag inte hade erfarenhet av.
Jag blev kvar på HC i 8 veckor, återvände till studerandehälsan med 3 veckor kvar av förra vårterminen.
Den 9 juni skulle jag sedan ut till Kumlinge för inskolning och jobba där som hälsovårdare några sommarveckor tills jag skulle hålla min egen semester. En för mig helt ny ö, med det ansvar som tillfaller en skärgårdshälsovårdare.
I augusti återvände jag till studerandehälsan, men blev igen förflyttad ett flertal gånger under senaste vinter till HC. Jag har suttit i telefonen och svarat så gott jag kunnat på allehanda jourärenden, bokat tider till läkare och sjukskötare på HC, gett råd och hänvisningar.
Andra perioder har jag varit en del av personalen som handhar bokningen av covid-vaccinationer.
Alla dessa veckor, som sammanlagt blivit månader, kräver anpassning, flexibilitet, tålamod och mod att utföra ett jobb man absolut inte är expert på. Att bli stressad hjälper inte men visst umgås man med känslan emellanåt.
Att ibland med bara ett dygns varsel bli förflyttad kanske ”kräver sin kvinna”? Eller kräver det en hälsovårdare? Vi är ett antal hälsovårdare som varit berörda av detta, skolorna har då stått utan oss.
Alla dessa veckor är bort från arbetet med våra ungdomar, studerande, elever. Deras problem tar inte paus de veckor jag är förflyttad, jag är ofta första kontakten för hjälpsökande elever, jag representerar ÅHS och är en kanal in till vården. Jag utför ett arbete som även lagen ställer krav på ska utföras.
Hur ska vi värdera ungdomar? Vem ska vi i prioritera i vårt arbete? Vem ska stå för prioriteringarna som bland annat vi hälsovårdare skall förverkliga?
Just nu är jag sedan slutet av mars 2021 placerad på Övernäs skola, min sjätte flytt under ett år. Skolan skulle annars stå utan hälsovårdare. Detta innebär att det saknas en person på studerandehälsan i stället.
Jag understöder insändaren den 11 maj 2021 i denna tidning av Boman och Clémes.
Vi hälsovårdare behövs men vi hinner inte med vårt jobb, vi blir förflyttade, vårt lagstadgade arbete på skolorna släpar efter och vi hinner ännu mindre med de elever som verkligen behöver ett extra stöd för att kunna må bra eller lite bättre. Eleverna behöver mera än den tid vi har att erbjuda. Vi finns inte tillgängliga för dem. Det känns som om vårt jobb bortprioriteras gång på gång och det känns inte bra. Alls.
Nu blir jag förflyttad till HC innan skolan tar sommarlov. Jag behövs inom HC och får småningom veta mera exakt vad mina arbetsuppgifter ska vara. Kanske vi ses ute i Sviby eller inne på HC? Jag finns där bakom munskyddet och är småningom även vaccinerad.
Med hopp om fortsatt gott samarbete och förståelse för vårdyrkets varierande karaktär och ansvarsområde. Vi gör alltid vårt bästa och det räcker inte alltid.
Hälsovårdare Nina Erikslund – som ju även har mage att önska högre lön utan stress.
