Det finns mod, men ingen blankett för det

Det började med en idé som luktade saltvatten och framtidstro. Ett gammalt skepp, trött på kajliv, skulle sänkas till havsbotten och bli ett nytt hem för fiskar, alger och dykturister. En grav, visst, men också en början. Ett projekt där återbruk mötte marinbiologi, turism och en skvätt lyx under ytan.

Som Ålandstidningen rapporterade den 20 oktober ville skepparen Allan Palmer, tillsammans med Silverskär, miljöstiftelsen Under Ytan och Holmbergs miljöstiftelse, låta den gamla skonerten Nordboen få sin sista vila på Silverskärs område i Saltvik. Där skulle den bli ett artificiellt rev, ett dykmål och ett undervattenslager för champagne. Men efter år av bollande mellan ÅMHM och miljöbyrån, utan ja eller nej, men med en allt längre lista av krav, har initiativet strandat. Och Nordboen verkar snart få ett helt annat slut.

”Det här är en symbol för nej-sägar-Åland”, säger Allan Palmer. Han har nog rätt. För något i det här fallet säger mer om systemet än om skeppet.

Det här är ett exempel på byråkratins blinda fläck, när välmenande regler skapar handlingsförlamning. ÅMHM gör säkert precis det de ska. Problemet är att systemet de verkar i inte är byggt för idéer som faller mellan kategorier: varken fartyg, byggprojekt eller avfall. När lagen inte riktigt vet vad den tittar på, vågar ingen fatta beslut. När ingen vågar fatta beslut av rädsla för att göra fel, blir innovationen den första förloraren. Ett nej genom utmattning.

Ett fartyg som tjänat havet i nästan ett sekel kunde ha fått ett andra liv: som konst, som livsmiljö, som upplevelse. I stället blir det skrot. Det är mer än bara ett förlorat skepp. Det är en förlorad berättelse om vad som kan hända när människor försöker skapa något nytt, hållbart och lokalt rotat. På ett ö-samhälle borde vi vara världsbäst på att hitta nya liv för gamla ting. Men ibland känns det som att vi hellre låter idéerna sjunka än riskerar att bli blöta om fötterna.

Miljölagstiftningen är skriven för att förhindra förorening, inte för att möjliggöra hållbara experiment. Här fanns en miljöstiftelse, certifierade sanerare och aktörer med marinbiologisk kompetens, ändå fastnade allt i ett juridiskt limbo. När reglerna inte hänger med samhällsutvecklingen blir byråkratin till slut den största miljöboven. Det är inte bara Nordboen som går förlorad, det är modet att våga förändra.

Både ÅMHM och miljöbyrån har i praktiken rätt, men tillsammans blir det ändå fel. Ingen vill ta beslutet, ingen vill ta risken, och till slut finns ingen kvar som orkar kämpa.

Projektet hade potential att stärka både den marina mångfalden och Ålands turismprofil. Det hade kunnat bli en berättelse som förenade hållbarhet, kulturarv och innovation – tre saker som Åland gärna talar om internationellt. Men i stället lämnas bilden av ett samhälle där det är lättare att stoppa än att pröva nytt.

Vi behöver en kultur som vågar tänka nytt, också inom miljöpolitiken. Ingen klandrar ÅMHM för att de följer sina regler. Men någon måste våga se när reglerna inte längre tjänar sitt syfte. Annars sjunker fler goda idéer, precis som Nordboen, innan de ens fått chansen att flyta.