Intensivvårdsläkare Ulrica Lennborns kolumn ”Långtidscovid – den nya trendsjukdomen” i fredagens Ålandstidning har väckt reaktioner i pressen och på sociala medier, och på tisdagen kommenteras den på ledarplats i Nyan. Ulrica Lennborn själv har på Ålandstidningens Facebooksida beskrivit sin kolumn som ett försök att öppna ett samtal om sambandet mellan psykisk ohälsa och sjukdomar med diffusa och liknande symtom, men många personer som fått de diagnoser hon nämner, som elallergi, kronisk borrelia, fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom, har känt sig träffade och – med rätta – kränkta.
I svepande generaliseringar blandar hon friskt symtom och diagnoser och frågar om det inte bara är ”samma patientgrupp med samma problematik, fast med olika rubriker?” Som om dessa människor, i stället för att erkänna att de ”inte mår bra i psyket”, desperat försöker ”hitta en fysisk förklaring” för symtomen som gäckar blodprov och röntgenbilder.
Med förslaget att ”hitta rätt samtalskontakt, rensa i våra liv och hitta en bättre balans” gör Ulrica Lennborn det alltför lätt för sig. För det första är diagnosticeringen uppgiften för oss läkare, inte för patienten själv. Varför söker man sig till en läkare? För att man inte vet vad det är som är på tok, för att man behöver hjälp med att reda ut det, och där är primärhälsovården första luckan att ställa sig vid.
Att bli hänvisad vidare till psykiatrin löser inte problemet, så länge specialområdet inte har de resurser och den finansiering som dess stora och talrika uppgifter skulle förutsätta. Och att hitta den rätta samtalskontakten är en ännu större utmaning, så länge utbildningen till psykoterapeut är den enda utbildningen inom hälso- och sjukvården som terapeuten förväntas bekosta helt själv. Hur valet går mellan att satsa på en egen bostad eller en utbildning är oftast uppenbart.
Alla vi med ont i kroppen är individer, vars och ens situation är unik och individuell. Skulle vi veta vad den beror på och kunna lösa problemet själva, skulle vi inte behöva vare sig läkarbesök eller samtalsterapi. – Och sist men inte minst: Långtidscovid vet vi ännu alldeles för litet om för att uttala oss tvärsäkert om. Där är Ulrica Lönnborn och jag överens.
Kerstin Kronqvist, specialist i psykiatri, psykoterapeut
Ulrica Lennborn svarar: Tack för alla engagerade kommentarer och meddelanden, ris och ros, kring min krönika i Ålandstidningen den 7 maj. Syftet med krönikan var att provocera och skapa debatt, att lyfta diskussionen kring psykisk ohälsa och kopplingen till kroppsliga symtom. Syftet var inte att kränka redan drabbade individer – som det nu blev. Till dem vill jag be om ursäkt.
Våra förhoppningar och mål tycks ändå vara gemensamma, att alla människor ska få den vård man behöver, efter de behov man har och anpassade åtgärder efter individens förmåga. För att nå allt det behöver vi försöka förstå grundorsaken till problemen, se sambandet mellan kropp och själ och ge drabbade människor rätt diagnos och riktad behandling.
