Lagtingets diskussion om windfallskatten i onsdags väckte frågor om orsaken till de höga och snabbt föränderliga energipriserna i Europa. I en insändare kallar John Holmberg (Lib) diskussionen om orsakssambanden för en ideologisk debatt. Han har uppenbarligen svårt att skilja på fakta och politiska bedömningar utifrån fakta.
Det är helt korrekt att en lång rad marknadsmässiga, geografiska och politiska faktorer smält samman till den energikris vi sett den senaste tiden. Det stora energibehovet efter pandemin, varma somrar och kalla vintrar samt kärnkraftens kräftgång har alla bidragit till fluktuationerna i de europeiska energipriserna.
Men om det är något som särskilt styrt energiprisutvecklingen enligt forskare och experter är det fossilgasen. Principen om marginalprissättningen gör att det högsta produktionspriset styr energikostnaderna. Gasen har därmed spelat en stor roll i prissättningen på grund av dess höga kostnader. Uppemot 60 procent av energiförbrukningen i EU kommer från fossila bränslen där gasen står för merparten.
Det är just detta som den ryska örnen utnyttjat i sin hybridkrigföring. Detta gällde också före den 24 februari 2022 med tanke på det ryska energibolaget Gazproms aktiva marknadsmanipulationer. När oron ökade på marknaderna i takt med det upptrissade säkerhetspolitiska läget köpte energibolagen rysk energi för att tjäna pengar på en kommande prisökning och för att öka sin lager och stå rustade inför ett eventuellt energiembargo. Denna spekulation har spelat Putin direkt i händerna.
När gaspriserna sedermera steg skulle det visa sig att Europa, fastlåst i en fossilbaserad samhällsstruktur, grönmålade fossilgasen genom taxonomin för att uppmuntra till europeisk gasproduktion. Hade EU däremot i ett tidigt skede genomfört en omställning från fossilt till förnybart skulle man ha undvikit dagens panikartade energipolitik. Detsamma gäller om Tyskland satsat pengar på förnybar energiproduktion i stället för på Nord Stream-rörledningarna.
Det har vidare anförts att kärnkraften skulle vara en räddare i nöden. Under energikrisen har dock kärnkraften inte lyckats leverera en stabil försörjning. Den långvariga nettoexportören Frankrike är ett land som till drygt 70 procent förlitar sig på kärnkraft. Men under året har denna kraftkälla bidragit till oro i stället för stabilitet med bakgrund i underhållskrav, akutstängningar av säkerhetsskäl och problem med kylning under värmeböljan. I november var rekordantalet 26 av 56 franska reaktorer stängda. De tyska nedstängningarna under de senaste åren, å sin sida, ersattes inte i lika stor utsträckning med förnybara produktionsformer vilket måste ses som ett misslyckande.
Ytterligare kärnkraft i dag hade visserligen kunnat öka tillgången av energi – men det tar lång tid att bygga ut och underhålla kärnkraft med dagens säkerhetsstandard, och det är oekonomiskt jämfört med förnybar elproduktion. Eftersom produktionskostnaden av kärnkraft är högre än förnybara kraftkällor kommer också energipriset att vara högre de flesta dagar om året såvida Europa byggde in sig i ett långsiktigt beroende av kärnkraften jämfört med förnybar energi.
Vind-, sol- och vattenkraft har en sak gemensamt: Energikällan kostar ingenting. Uranet, däremot, kostar och är dessutom en ändlig resurs. För övrigt är även det ett energislag som Kreml gärna utnyttjar i sitt priskrig.
Det är därmed inte kärnkraftsavvecklingen i sig som är boven bakom elpriset. Grundproblemet är att vi inte skalat upp förnybar energi och grön infrastruktur i ett tillräckligt högt tempo.
Vi kan alltså inte skylla dagens höga priser på den gröna omställningen, snarare frånvaron av den.
Simon Holmström
Lagtingsledamot (HI)
