Jens Harberg har i en insändare i Ålandstidningen den 5.12 uttryckt sina åsikter om förvaltningen av vitsvanshjort där han argumenterar mot ett påstått förslag om att införa licensjakt på vitsvanshjort för att ”minska jaktuttaget i skärgården, för att påskynda artens spridning på fasta Åland”.
Harberg hade gärna fått reda ut detta missförstånd genom att kontakta enheten för jakt- och viltvård, men för att undvika fortsatt ryktesspridning baserad på missuppfattningar vill jag klargöra ett par saker.
Enheten för jakt- och viltvård kommer att presentera ett förslag på hur jakten på vitsvanshjort skulle kunna regleras. Detta har diskuterats på jaktvårdsföreningsmöten i flera års tid och är något som efterfrågas från jägarhåll.
Orsaken till detta är inte för att begränsa jakten utan för att jakten på de olika hjortdjursarterna ska bedrivas enligt liknande förutsättningar för att bibehålla de jaktlagsstrukturer som finns i byarna.
Därför kommer ett förslag presenteras som skulle innebära att jakt på vitsvanshjort får bedrivas enligt liknande förutsättningar som jakt på rådjur, det vill säga med tillstånd av landskapsregeringen som beviljas om man kan uppvisa jakträtt på ett sammanhängande område om minst 150 hektar.
Samtidigt föreslås dock att jaktuttaget i övrigt skulle få bestämmas fritt av jaktlaget, det vill säga inga individuella licenser som begränsar jakten (motsvarande förändring föreslås även för rådjursjakten).
Harberg anser att en reglering skulle drabba skärgården och skada en verksamhet som redan fungerar bra men faktum är att både Kumlinge och Brändö jaktvårdsföreningar (de föreningar som har de tätaste hjortstammarna) har i skrivelser uppmanat landskapsregeringen att genomföra denna förändring, uppenbarligen för att det upplevs som att dagens system med helt fri jakt inte fungerar.
Orsaken till detta är att hjortstammarna har ökat och den oreglerade jakten leder till konflikter, vilka sedan riskerar att kullkasta de fungerande strukturerna kring rådjurs- och älgjakten. Därmed riskeras hela samarbetet kring jakten och denna utveckling är inte önskvärd eftersom samarbete och gemensamma målsättningar är en grundförutsättning för att bedriva en medveten hjortdjursförvaltning, oberoende om man vill begränsa stammarna så mycket som möjligt eller förvalta en jaktbar stam. Inte minst för att trygga älgstammens framtid behövs en välfungerande förvaltning av de övriga hjortdjuren vilket endast kan uppnås genom samarbete.
Ett tydligt exempel på hur endast fri jakt inte automatiskt utgör ett fungerande verktyg i förvaltningen är mårdhundsstammen som började etableras på Åland under 1970-talet och nästan omgående fick jagas obegränsat under hela året, med alla tänkbara metoder och dessutom mot utbetald skottpeng.
Trots detta ökade mårdhundsstammen nästan obehindrat och det är först under senare tid, när jaktvårdsföreningarna och Archipelago Pares r.f. med understöd av landskapsregeringen gått in för att etablera samarbeten kring jakten över större sammanhängande områden som vi har sett att man lyckats få mårdhundsstammen att minska.
Jakten på vitsvanshjort behöver därför organiseras för annars finns det ingen som tar ansvar över förvaltningen. Om vi dessutom hamnar i en situation där jakten på de övriga hjortdjuren inte går att bedrivas effektivt för att osämjor i byarna har lett till att jaktlag splittras tappar vi verkligen möjligheterna att bedriva en målmedveten hjortdjursförvaltning.
Robin Juslin, jaktförvaltare
