DEL II
Under första världskriget (1914-18), då vi ännu hörde till Ryssland och då inget neutraliseringsavtal fanns, befäste Ryssland till delar Åland på grund av Tysklands hotfulla ansatser i Östersjön. Rysslands åtgärder som stred mot 1856 års demilitariseringskonvention torde ha accepterats av GB, Frankrike och även Sverige på grund av det tyska hotet och Rysslands behov av självförsvar. Anläggningarna demolerades efter kriget i enlighet med konventionen.

Under andra världskriget (1939-1945) respekterade Finland neutraliseringskonventionen från 1921 och meddelade direkt i vinterkrigets inledning såsom konventionen föreskriver, traktatstaterna om vilka åtgärder Finland avsåg vidta för att säkerställa öarnas neutralitet. De accepterades. Vid fortsättningskrigets start ansåg man att denna tidigare gjorda notifikation fortfarande gällde.
Endast två flyganfall – ett mot Mariehamn för att bomba två finska krigsfartyg i Västerhamn (man bommade och skadade ett hus i hörnet av Mariegatan och Neptunigatan) och ett bombanfall i skärgården (troligt mål var sjöbevakningsstationen på Bärö eller rörliga finska krigsfartyg – också här bommade man snöpligt) utförde Ryssland mot Åland under de två krigen.
Alltså lär vi oss av detta: placering av militära mål på Åland är det största hotet som kan resultera i militära anfall (robotar, flyg, drönare, et cetera.). Vårt största skydd är 1) neutraliseringskonventionen från 1921, 2) Finlands Natomedlemskap genom artikel 5 och 3) avsaknaden av militära mål på Åland enligt demilitariseringsbestämmelserna.

Gotland och Bornholm är två av naturen oskyddade holmar, utan grund och skär som skyddande murar. Åland har däremot mycket svårnavigerade vatten, ett flygfält med kort startbana och inga militära mål. Ålandsöarna är i denna jämförelse ganska lätta att försvara för Finland, Sverige och Nato för att vidmakthålla Ålandsöarnas neutrala status vid krigsfall.

Problemet om Finland säger upp 1992 års avtal med Ryssland (det som hänvisar till de bilaterala avtalen från den 11.10.1940 och 16.3.1948) för att bli av med det ryska konsulatet, är att Finland då riskerar att flera delar av fredsavtalen med Sovjetunionen kommer att öppnas, såsom till exempel avtalet om Finlands östgräns. Gud bevare oss för det. Det är rimligt att idag tycka att det ryska konsulatet i Mariehamn gärna får upphöra, men det bör i så fall inte göras genom att öppna fredsavtalen eller 1992 års avtal Rus/Fin, utan genom diplomatiska särförhandlingar mellan Finland och Ryssland. I sådana högnivådiskussioner har Åland dessvärre ingen plats.

Befrielsen från värnplikt för åländska ynglingar har ingen bindning till varken neutraliseringskonventionen från 1921 eller till de många demilitariseringsavtalen med Ryssland, utan tillkom av språkskäl i Finlands riksdags förslag till första självstyrelselag för Åland. Ett tungt motiv var att kommandospråket i finska armén är finska! Sedan dess har 1921 års konvention tillkommit och den kan nog idag anses stöda självstyrelselagens bestämmelser om befrielse från värnplikt. Däremot är Ålands civila beredskap inte tillräckligt utvecklad – så där kunde alla aktiviteter öka för att engagera och involvera Ålands yngre befolkning av bägge kön.

Det är bestämmelserna om neutraliseringen av Ålandsöarna i 1921 års neutraliseringskonvention som med bred internationell uppbackning skyddar oss i krigstid eller vid krigsfall i Östersjöområdet. Demilitariseringen är därtill en gott hinder för att Åland inte ska användas som bas för fientliga militära operationer åt något håll. Vi ska på denna stabila grund fortsätta att vara ”Fredens öar” i Östersjön.

Roger Jansson
Tidigare lantråd och nu seniorrådgivare vid Ålands Fredsinstitut