Ensamhet har blivit en folksjukdom

Läste i dag två inlagor, dels i Ålandstidningen, dels i tidningen Funk som berörde mig på olika sätt.

Man kan säga att dessa två har en sak gemensamt trots olika utgångslägen. Ensamhet har blivit en ”folksjukdom” kan man nästan säga. Speciellt för de människor som lever i ensamhushåll, trots att det finns anhöriga i form av barn, barnbarn och kanske vänner sen tidigare.
Som skribenten säger, barnen har inte tid eftersom deras barn också behöver föräldrars omsorg och närvaro och tiden för så mycket annat räcker inte till under en viss uppväxttid, förståeligt.
Vänner sedan tidigare minskar på olika sätt, rörelseförmåga, sjukdom, andra intressen och orsaker. Vill man göra en insats för att underlätta för någon, bjud på en biltur kanske, besöka ett matställe eller kanske gå på museum eller bibliotek. För det första som händer när en person som tidigare haft tillgång till bil och kunnat ta sig ut själv, inte längre har möjlighet och förmåga att köra bil, är att känna av större ensamhet direkt. Detta kostar ingenting mot den omtänksamhet och glädje det skänker en annan människa. Att komma in på en pratstund, utan att titta på klockan, det kan vi alla göra om viljan finns.

Vi är många pensionärer som har avslutat vårt arbetsliv och ännu lever ett rikt och aktivt liv så jag tror att vi kunde ge lite av oss själva till de som inte har samma förutsättningar.

ÅHS har startat upp en hälsomottagning för äldre personer och den har fått många att söka sig dit, kanske för att endast få en pratstund med personal som lyssnar och samtidigt får hjälp med hälsomässiga frågor. Att träffa någon som verkligen lyssnar är en bristvara i dag.
Hur kan vi hjälpa de som har ekonomiska problem som gör att de automatiskt blir utanför gemenskapen?
Man tycker att vi i ett välfärdsområde inte skulle behöva ha så kallade fattigdomsproblem. Tycker förstås att vårt samhälle och våra ambitioner om att alla ska ha rätt till ett bra liv på äldre dagar skulle räcka, men det fungerar inte så tyvärr.
Ekonomin är den del som styr och bestämmer om vilka värden som går först; tillväxt, avkastning, uppfyllande av alla de lagar som årligen stiftas, (hur många vet jag inte), lagar som ska efterföljas oberoende av möjligheten till det och om det överhuvudtaget gör något till det bättre.

Enligt SOSTE:s chefsekonom som tänker lite annorlunda, hon skriver, citat: ”människors välmående är viktigare än tillväxt och att ekonomins uppgift är att skydda miljön och utsatta grupper”.

Kunde våra kandidater till lagting och kommun börja tänka lite enligt ovanstående, en önskan!
En snart pensionerad kommunpolitiker efter 32 år i Hammarland. Lycka till alla kandidater, ni har ett stort ansvar att axla.

Anne-Maj Mattsson, Centervän i alla lägen