Åter har demilitariseringen diskuterats, och nu på högsta juridiska plan, och slutsatsen är tydligen att allting blir ”som det alltid varit”. På Åland tillåts högst älgstudsare i fredstid och om det blir krig ska man vara neutral.
Som lekman inom juridiken går utredningen svårligen att ifrågasätta, fast bara en sådan sak kan man fundera över, att Moskvafreden 1940 slöts med Sovjetunionen, ett land som inte existerar längre, bland annat Ukraina var en del av den. Så kanske de också borde rådfrågas angående till exempel ryska konsulatets vara eller icke vara. Ryssland är ett helt annat land än Sovjet var, både till konstitutionen och till befolkningsunderlaget, men det passade ju bra för Ryssland att ”överta” konsulatet.
Må så alltså vara att i nuläget råder status quo gällande Ålandskonventionen. Mig förbryllar dock att det slås här ut som nästan en seger, en märkvärdig politisk glädje. Jag förstår att utredningen applåderas i Kreml, men varför gör vi det? Jo, det är lugnt och skönt att ha det som vi alltid haft, så länge det är lugnt och skönt. Se er omkring, inte på länge har omvärlden tett sig så oroande som nu, krigsrubriker har vi dagligen. Gudskelov är vi med i Nato, oron för gröna gubbar på Torggatan känns avlägsen.
Men inte sedan Kubakrisen 1962 har det talats om världskrig så ofta och så seriöst. Om kriget i Mellanöstern eskalerar, om Ukraina förlorar kriget, om det ena leder till det andra, kan världsbranden vara ett faktum, och då är vi med!
Tro inte en sekund på att vår neutralitet eller några juridiska dokument då skulle respekteras, det blir en militär kapplöpning till våra strategiska öar. De som kommer att lida mest är vi som bor här. Naivitet är inte bara dumhet, utan rentav brottsligt.
Ralph Branders
Mariehamn
