Foto:

Bolagisering i offentlig regiförtjänar djupare analys

I ledaren ”Att tänja på gränser” den 27 augusti funderar Daniel Dahlén om vilken roll offentligt ägda bolag spelar inom näringslivet. Med hänsyn till redovisningen dagen före i ÅT om Åland Posts saga är det en relevant fråga. I sin analys resonerar Dahlén att eftersom det är skattebetalarnas pengarna som står på spel borde graden av tillåten riskexponering mycket begränsas hos offentligt ägda bolag. Det vill säga att offentligt ägda bolag måste drivas på ett betydligt mer konservativt och mindre riskutsatt sätt än hos privatägda.

Jag tycker att det resonemanget är fel.

Att aktierna i offentligägda bolag är i händerna på en regering medför inte nödvändigtvis att dess bolagsstyrningen skiljer från privata bolags. Det står klart och tydligt att meningen med bolagisering är att efterlikna privat styrning, i synnerhet vad gäller att vara vinstdrivande och lämna avkastning till aktieägarna. Vad annars vore poängen med bolagisering?

Bolagisering i sig är bara en kategori inom det fenomen som kallas för ”privatisering”. Syftet är att krympa det offentligas område och förstora det privatas. Således är kritiken mot bolagiseringen bara ett villospår: Det är politikernas tillämpning av privatiseringen som förtjänar att ifrågasättas.

Den eviga frågan är: Enligt vilka kriterier ska gränsen dras mellan det offentliga och det privata? Med andra ord, vilken sorts samhällsservice är lämpligast att driva med vinstmotiv och vilka ska hanteras som ren samhällsservice.

Det där är i grund och botten en politisk, kanske till och med en filosofisk, fråga som alla medborgare måste förhålla sig till.

Dahléns ytliga analys erkänner inte ens existensen av denna grundläggande fråga, och adresserar den inte över huvud taget.

I en ideal värld kan samhällsservicen skötas utan vinstkrav och utan hänsyn till kostnader. Men det kräver en gränslös tillgång på pengar som inte finns, i synnerhet inte på lokal nivå. Istället för vinstmaximering som huvudändamål är målet hög servicekvalitet med valuta för pengarna.

Därför behövs en rimlig kompromiss mellan driftsformerna, även om man aldrig kommer att nå en perfekt balans.

Jag vill inte idealisera det offentligas förhållningssätt framför det privatas, eller insinuera att någon av dem är moraliskt överlägsen. Självklart har ingen av dem monopol på dygder, båda har sina mänskliga svagheter

Robert Horwood

Eckerö

Hittat fel i texten? Skriv till oss