”Ingen ska komma här och säga åt oss …”

Vi stoltserar gärna med att vi ålänningar är egensinniga. Vi har alltid gjort på vårt eget sätt, och det har gått bra. Framgångssagan Åland är en produkt av innovation, kreativitet och flexibilitet – men också av viljestyrka och en ständig strävan efter att komma framåt och förbättra. Där det inte funnits lösningar har vi hittat dem, ibland genom ett handslag över gärdsgården, andra gånger genom ryggdunk i bastun och smussel under bordet.

Men det har gått bra så länge vi fått göra på vårt eget sätt.

Även om det här är historia och samhället för länge sedan – på gott och på ont – blivit mer reglerat och byråkratiserat präglar det ålänningarna. Ingen i Bryssel eller Helsingfors ska komma här och säga hur vi ska göra, och i stan vet man då inget om vad landsbygden och skärgården behöver.

Den glödheta vindkraftsfrågan är ett typexempel på där många ålänningar känner sig – rätt eller fel – vilsna eller rent av överkörda. Det är inget konstigt med det egentligen, den planerade vindkraftsparken i Norrhavet är kantad av många frågetecken. Landskapsregeringen (LR) presenterade förvisso nyligen ett gediget förslag till planskiss och miljöbedömning, men de 1.100 faktaspäckade sidorna till trots finns det orosmoln som ingen expert i världen kan skingra just nu. Och det är därför vindkraftsfrågan blir så komplex.

Ålänningarna förväntas helt enkelt lita på att det löser sig. Om det sedan är politikerna – vars förtroende är rejält naggat i kanten – eller marknaden som ska lägga den där sista pusselbiten återstår att se. Men klart är att det råder en stor skepsis mot hela satsningen, speciellt på norra Åland. ”Ingen ska komma här och säga åt oss …”-mentaliteten må kännas daterad, men bör likväl tas på allvar.

Det spelar ingen roll att Norrhavet är alla ålänningars vatten, och att LR säger att hela Åland ska få dela på framtida intäkter i mångmiljonbelopp – det är fortfarande på norrålänningarnas bakgård som satsningen ska göras. ”Bygg gärna ut vindkraften, men inte här”, säger de och argumenterar för en unik miljö som skulle förstöras. Invändningarna hade varit desamma om satsningen planerats på södra Åland, vilket ju också initialt var ett alternativ.

Det må låta som ett svepskäl för rädslan av att utsikten förstörs och den egna marken blir mindre värd, men det måste likväl lyssnas på. Argumenten är känslomässiga och personliga, absolut, men om upplevelsen är att en vindkraftspark förstör landskapsbilden så är det så, vilket utredarna också konstaterar; konsekvenserna för den enskilda är omöjliga att bedöma. Och här har politikerna i stan en nöt att knäcka.

Men det är förstås inte bara utsikten som utmanar. Var hamnar intäkterna från arrende- och fastighetsskatterna egentligen? Får Åland hela kakan, eller kan delar av pengarna hamna i någon annans ficka? LR säger sig ha en plan, men hur vattentät är den? Det är trots allt Helsingfors som sitter på skatteverktyget.

Vindkraftsfrågan är inte helt utan paralleller till kommunsammanslagningen som presenterades 2017. LR såg ett behov, kavlade upp ärmarna och presenterade ett förslag – som inte alls gick hem. Någonstans på vägen hade man glömt att förankra det hos dem det berör och en alldeles nödvändig reform gick åt pipan.

Frågan är om LR går i samma fälla igen.