Inför åldersgräns för sociala medier

I sin avslöjande inifrånskildring ”Careless people” berättar den tidigare Meta-chefen Sarah Wynn-Williams hur bolaget har ett system för att flagga när flickor i åldern 13-17 år raderar selfies, ett känsloladdat ögonblick när man inte tycker om sitt utseende, för att då kunna servera skönhets- eller bantningsreklam. 

Ett otäckt exempel i mängden på hur cyniskt och hänsynslöst de globala it-jättarnas sociala medieplattformar exploaterar våra barn och unga. Barn- och ungdomsfavoriten Tiktok är ännu värre. (Vuxna användare är lika utsatta men vi har åtminstone i teorin nått en emotionell mognad för att förstå att vi kan välja bort skräpet.) 

Reklam går ut på att sälja saker genom att väcka känslor. Du säljer inte en pryl utan längtan efter en lyckoupplevelse. Inget annat verktyg i världshistorien har varit så effektivt som sociala medier när det kommer till att klia direkt i mottagarnas känslocentrum. Vi serverar ju it-bolagen all behövlig information själva och får feedback i form av algoritmförstärkta reaktioner från våra vänner. 

Utvecklingen går fortare än lagstiftarna hinner tänka. Trots att den här sortens nätbaserat liv inte funnits i ens 20 år är konsekvenserna redan tydliga. Flera internationella studier visar att tung exponering i tidig ålder leder till oro, sömnsvårigheter och psykisk ohälsa. 

Vi har en nyss vuxen generation som fungerat som försökskaniner. Tycker ni att de verkar må bra, överlag? 

Precis som heroin bygger om hjärnans belöningssystem, skapar ett överdrivet användande av sociala medier ett beroende av snabba dopaminkickar, mörk stress över att missa något och malande oro över att bli uthängd någonstans. 

Ungas egna röster i Finland är tydliga. Finlandssvenska skolungdomsförbundet rapporterar att många unga känner att de är ”beroende” av att skrolla, och vittnar om påverkan på sömn och psykiskt välbefinnande. Samtidigt efterfrågar de trygga digitala alternativ och mer mediekritik i skolorna.

Att införa en åldersgräns är inte en inskränkning, det är ett verktyg. Precis som gränser för alkohol, spel och tobak är ett sätt för samhället att ta ansvar för en ung generations mognad. Men en lag räcker inte ensam. Det behöver kompletteras med digital utbildning i skolan, stöd till föräldrar och krav på plattformarna att styra upp sitt innehåll.

Motståndarna pekar ofta på praktiska svårigheter. Ett förbud blir svårt att övervaka när de unga hitta tekniska metoder att kringgå begränsningarna. Det finns en högt verklig risk för social exkludering, särskilt bland utsatta grupper. Ett förbud kränker föräldrarnas rätt att bestämma över sina barns uppfostran.

Men dessa invändningar bleknar inför de dokumenterade riskerna. Om vi väntar på perfekt evidens, utsätter vi barnen för en onödig fortsatt exponering för bilder med förvrängda kroppsideal och algoritmer som triggar beroende.

Så: ja till digital kompetens, men nej till fri tillgång i unga år. Det handlar inte om att begränsa, utan om att skydda. Sociala medier är inte neutrala plattformar; de är designade för att påverka oss. Låt oss ge barnen en trygg gräns i stället för att knuffa ut dem i en digital vildmark.