Högerpopulism en motreaktion mot PK-samhället

Den vanligaste förklaringen är det alltmer polariserade debattklimatet. Idag är det vardagsmat att politiker hudflängs och hånas på sociala medier som Facebook där själva sakfrågan hamnar i skymundan för personliga påhopp. Det förekommer även hot eller tillmälen som kan uppfattas som hotfulla. I Sverige fick Centerns partiledare Anna-Karin Hatt nog efter ett halvt år. Helt mänskligt.

Det visar att demokratin är satt under press och att det krävs en speciell personlighet för att frivilligt bli uthängd och kritiserad för sina göromål i allmänhetens tjänst. Förutom viljan att påverka krävs en stark tro på egen förmåga och fallenhet för att, åtminstone offentligt, framstå som hårdhudad. Men i takt med att debattklimatet blir allt råare börjar även de mest luttrade politikerna få nog, vilket även flera ministrar i Ålands regeringen ger uttryck för.

Vad som skrivs på sociala medier går inte att styra. Den moderation som existerar sköts av AI som inte begriper ironi och tenderar skjuta mygg och svälja elefanter. Det spelar ingen roll vilka krav på kontroll som våra myndigheter ställer; internet lever sitt eget liv. Trots allt är all dynga som sprids på sociala medier till största delen en spegling av det som tidigare har avhandlats i slutna sällskap; i bastun, runt kaffebordet eller på kyrkbacken med den skillnaden att nu får alla ta del av skitsnacket och skvallret. Att avsändarna, för det mesta, står med namn avskräcker inte. Suget efter att skyla egna tillkortakommanden genom att nedvärdera andra är för stort.

Det finns många teorier om orsakerna till den kraftiga politiska polariseringen. Vad är orsaken till den högernationalism som nu sveper igenom Europa och som tog fart långt innan Donald Trumps återgavs makten för att laborera med världens största demokrati? En avgörande faktor är likvidationen av kravet på politisk korrekthet (PK), som under årtionden varit ett vänsterhegemoniskt mantra över samhällsdebatten med stöd av etablerad media.

Vänsterhegemonin med ursprung i postmodernismen och sedermera woke-rörelsen baserar sig på ett oskrivet regelverk som utgår ifrån att ifrågasätta etablerade sanningar. Och, framför allt, vad som får sägas. Ingen får kränkas utifrån till exempel ras, etnicitet och könstillhörighet. Vad som anses kränkande bestäms av dem som bekänner sig till normen. Den som bryter mot reglerna hängs ut och stämplas som rasist, homofob och så vidare. Vad som är fakta är irrelevant eftersom sanningen ligger i ordet. Rädslan över att drabbas av skam har lett till en självreglering bland makthavare, politiker och vanligt folk. Så även på Åland.

Den tilltagande nationalistiska högervinden som sätter politiska avtryck i allt fler europeiska länder kan ses som en ”backlash” – en kraftig motreaktion mot PK-samhället. Nationella intressen ställs framom globala, individen framom kollektivet. Oberoende vad man anser om denna ”högerpopulism” existerar den och är något som samhället politiskt måste förhålla sig till. På Åland tillskrivs Obunden samling (Obs) epitetet ”populistiskt”, vilket lite karikerat kan beskrivas som att rätta sin politik utifrån folkets missnöje, utan krav på konstruktiva alternativ till gagn för samhällsutvecklingen.

Mot den bakgrunden bör Obs ha lätt att dra till sig hugade kandidater inför valet 2027. Betydligt tuffare riskerar övriga etablerade partier få. Det vore oerhört illa för demokratin och Ålands utveckling som mer än någonsin skriker efter fräscha, kompetenta krafter.