Här finns potential för en verklig injektion för Åland

Hela Åland ska leva och skärgården är viktig. Hur många gånger har vi inte hört politiska budskap som dessa? Samtidigt är det numera mest trafiken i den östra och norra skärgården som diskuteras. Debatten om andra delar av den åländska skärgården, framför allt öar som hör till Eckerö, Hammarland, Geta och Saltvik, har däremot i stort sett tystnat, trots att potentialen för både turism och boende är betydande i detta område.

Antalet året runt-boende i detta område är sedan länge ytterst begränsat. Många av de som bodde ute på öarna flyttade redan på 1970-talet. I stället är det i dag tämligen tätt mellan sommarboende, och många som härstammar från området söker sig under sommarhalvåret ut till öarna. Resultatet är ett område som lever upp på sommaren, men där förutsättningarna för ett liv året runt är betydligt sämre än i den skärgård som i dag har reguljär trafik.

Det finns i praktiken ingen reguljär skärgårdstrafik att tala om. Visserligen kan du beställa landskapstrafik för att få ut byggvaror med mera, men då behöver du vara beredd att betala flera hundra euro per tur. Annars är det upp till var och en att ta sig ut till öarna på egen hand. Likabehandling jämfört med övrig skärgård? Svaret är kort och gott nej.

Nu säger inte denna ledare att Åland ska införa någon större skärgårdstrafik i detta område, men däremot att det finns potential. En potential som har diskuterats sedan 1950-talet, men som lagtinget har haft svårt att komma vidare med.

I olika omgångar, men med regelbunden frekvens, har till exempel politiska initiativ kommit om en fast förbindelse mellan Hammarland och Geta (Strömma–Korsnäs–Snäckö). En förbindelse som skulle kunna upprättas med relativt små medel i jämförelse med andra åländska infrastrukturprojekt.

Vad skulle då fördelarna vara med en sådan utveckling?

Ser vi till vad initiativtagarna till ett sådant projekt ofta fört fram handlar fördelarna framför allt om att försöka skapa en ökad tillväxt både ekonomiskt och befolkningsmässigt i området. Detta genom kortare restider för befolkningen och besökare, ett stärkt näringsliv genom att knyta ihop södra och norra Åland samt förbättrad tillgång till skolor och fritidsutbud över kommungränserna.

Det som inte lyfts fram lika ofta, men som kanske är den mest avgörande delen, är att man genom att bygga en fast förbindelse skapar förutsättningar för att bygga ett mer sammanhängande och robust transportsystem. Inte minst om en fast vägförbindelse dessutom byggs mellan Lumparland och Vårdö.

Givetvis är kostnaden för ett sådant infrastrukturprojekt hög och ingen bro byggs gratis. Men i relation till andra åländska infrastrukturprojekt handlar det inte om ett orimligt språng, särskilt om investeringarna kopplas till tydliga mål för befolkning, service och näringsliv.

Här finns möjligheter att öppna upp Åland ytterligare, både för boende och för turism och skapa vardagslogistik som liknar den vi redan tar för given i andra delar av landskapet. Med de glasögonen på framstår en satsning på fast förbindelse och ringväg inte som en  skärgårdsdröm, utan som ett strategiskt framtidsprojekt för ett mer levande Åland.

Frågan har trots allt under de senaste åren bara sporadiskt lyfts fram i debatten av Centern, Ålands framtid och på senare år även Moderaterna. Orsakerna kan vara många till att politiken inte kommer vidare och den främsta orsaken ligger säkert i att andra ämnen pockar på uppmärksamhet.

Samtidigt är detta en fråga som på allvar skulle ge en ordentlig injektion i de berörda kommunerna och med det faktum att den kortaste färjelinjen mellan Åland och Sverige går från Eckerö blir frågan än mer aktuell. Därför är det hög tid att fråga sig varför vi inte har en satsning på ringväg redan i dag och att kräva att nästa stora infrastrukturplan faktiskt innehåller en tidsatt färdplan för både Hammarland–Geta och Lumparland–Vårdö.