Gaza och plikten till komplexitet

Det räcker med den sterila retoriken: detta är ingen tävling i lidande. Varje gång strålkastarljuset riktas mot civilbefolkningens drama i Gaza, dyker det vanliga och tröttsamma svaret upp: ”Men den 7 oktober? Låt oss också prata om israelerna.” Visst, låt oss göra det, men inte för att skapa en falsk ekvivalens som bara tjänar dem som vill ha ett rent samvete.

Diskussionen är mycket bredare än ett enkelt ”de lider också”. Inför världens ögon har Netanyahus regering genomfört ett folkmord, maskerat som självförsvar, och attackerat barnsjukhus samtidigt som man försökt rättfärdiga det oförsvarliga med narrativ om ”Hamas-bebisar”. Målet verkar vara att avhumanisera ett helt folk, medan endast en modig del av det israeliska civilsamhället väljer att göra motstånd.

Historien börjar inte den 7 oktober. Att använda det datumet som en skiljelinje är ett tecken på intellektuell oärlighet. Förtrycket av det palestinska folket har sina rötter i Nakba 1948, då 750.000 människor fördrevs, fortsätter med ockupationen 1967 och kulminerar i den totala blockaden av Gaza sedan 2007, som förvandlar remsan till ett utomhusfängelse. Denna våldsspiral kommer bara att leda till fler oskyldiga offer.

Att fördöma Hamas är oundvikligt för den som respekterar livet. Men fördömandet av en terroristorganisation kan inte rättfärdiga den systematiska massakern på civila palestinier. Tvärtom visar rösterna från de israeler som motsätter sig detta barbari – som grupperna Breaking the Silence, B'Tselem, Women Wage Peace, Combatants for Peace och unga samvetsvägrare som Sofia Orr och Daniel Mizrahi – att att välja mänsklighet är den verkliga modiga handlingen.

Och ja, om att förbli mänsklig innebär att vägra all form av våld, att se smärtan hos varje barn i Gaza eller Tel Aviv, och att överallt försvara den okränkbara rätten till liv, då väljer jag att förbli mänsklig. Även när dammet döljer namnen, även när kriget vill skilja våra historier åt. Ett barn, oavsett sida av gränsen, är bara ett barn. Varje gång vi glömmer denna sanning, upphör vi att vara människor. Den enda verkligt modiga handlingen är att aldrig låta medkänsla och rättvisa bytas ut mot retorik eller rädsla.

Paola Strinati