För lite värde på familjen

Under försommarens intensiva trädgårdsarbete har jag reflekterat mycket över hur resonemanget går när ungdomars psykiska mående diskuteras som politisk fråga i media. Förenklat låter det likadant varje gång: ungdomar mår allt sämre eller åtminstone väldigt dåligt, ingen har en aning om varför, det ska utredas desto mer och politiker, tjänstemän eller diverse organisationer ska ”lösa det”.

I alla tider har debatten låtit som i dag, att unga mår dåligt, något som i sig ter sig självklart med tanke på tonårens natur. Första felslutet i debatten är att politiker ens besitter makten eller förmågan att skydda ungdomar från livskriser, samhällets utmaningar eller tonårens identitetsbyggande. Andra felslutet blir då att livets kval bör undvikas till varje pris med diverse politiska åtgärder.

Ur lidande kommer potential om lärdom, mognad, erfarenheter, nya perspektiv, utvecklad karaktär, moral och självkännedom. Men all denna potential kan gå förlorad om man lägger för litet värde på familjen och för stort värde på politikers, eller det vi kallar offentlig sektors, respektive roll i och betydelse för ungdomars liv och mående.

Det viktigaste som behövs för att människans naturliga och utmanande mognadsprocess ska kunna ske på ett så tryggt och konstruktivt sätt som möjligt, är att ungdomarna har etablerat starka relationer till de vuxna som faktiskt står dem närmast i det verkliga livet. Ingen kan känna ungdomen som individ som dess föräldrar kan. Ingen kan etablera en sådan kontakt till ungdomen som föräldrar, eller annan föräldragestalt, kan. Kompisars föräldrar, lärare eller andra vuxna i vardagen fungerar såklart som ringar på vattnet. Individens mående, så även ungdomars, byggs från familjeenheten och uppåt, inte från politiker och nedåt.

Victoria Johansson,
moderskapsledig partisekreterare Obunden samling