Ett levande föreningsliv är folkhälsopolitik i praktiken

Insikten att vi människor mår bra av varandra är urgammal. Människan är människans glädje, står det redan i ”Havamal”, skriven för tusen år sedan. Att engagera sig i en förening är ett lika enkelt som roligt sätt att umgås. Den moderna forskningen bekräftar den vikingtida visdomen: människor som går med i en förening mår bättre, lever längre och känner större mening i sina liv.

Men trots att denna billiga och folkhälsonyttiga frukt hänger lågt framför oss, glider stödet till föreningslivet långsamt bort från den politiska dagordningen. Det är ett misstag med långsiktiga konsekvenser.

Volontärarbete har visat sig särskilt gynnsamt för äldre, medan unga som deltar i organiserade verksamheter utvecklar starkare sociala nätverk och bättre självkänsla. Föreningslivet skapar dessutom något som är svårare att mäta men fullständigt avgörande för samhällets motståndskraft: tillit.

I föreningarna möts människor över gränser. Här samarbetar gamlingen med ynglingen, tjänstemannen med byggnadsarbetaren, den nyanlända med den infödda ålänningen. Det är så socialt kapital byggs, det nät av relationer och normer som gör att samhället håller ihop även när det blåser. När tilliten ökar, ökar också folkhälsan: människor som känner sig delaktiga lever längre, är mer fysiskt aktiva och har lägre risk för psykisk ohälsa.

Även det visste redan vikingarna, även om de använde andra ord för att beskriva gemenskapens välsignelser.

Det är dessutom betydligt svårare att odla fördomar om människor som man har en relation till, än mot sådana man bara ser i tvådimensionell version på telefonen. Föreningslivet är ett dumhetsvaccin i ett skärmskadat polariserat samhälle.

Men det är inte alla som får vara med. Forskningen visar att föreningslivet i dag i hög grad domineras av dem som redan har resurser: högre utbildning, stabil ekonomi och god hälsa. Barn från familjer med små inkomster hoppar oftare av föreningsidrott på grund av avgifter. Nyinflyttade möter oskrivna regler. Människor med psykisk ohälsa vågar sällan ta steget in i en strukturerad gemenskap. På så sätt riskerar föreningslivet, som borde vara en inkluderande kraft, att förstärka de klyftor det skulle kunna minska.

Det är här samhället måste ta sitt ansvar. Att stöda föreningslivet är inte välgörenhet, det är långsiktig folkhälsopolitik. Vi behöver tillsammans skapa förutsättningar för ett levande föreningsliv. Naturligtvis med tydliga krav på att föreningarna levererar den verksamhet man utlovar. Stöden behöver vara långsiktiga, inte projektbidrag som tar slut efter ett år.

Ett levande föreningsliv är en investering som betalar sig mångdubbelt. För varje euro som läggs på en kör, ett scoutläger eller en idrottsförening sparas pengar i vården, men framför allt stärks det som inte kan köpas för pengar: gemenskap, mening och förtroende mellan människor.

Vi har byggt Åland på tillit. Nu krävs politisk vilja att vårda den grunden. Ett samhälle som slutar värna sitt föreningsliv riskerar att förlora mer än sina traditioner, det riskerar folkhälsan.