Ett beslut präglat av tvivel och tvekan

Trots att stadsfullmäktige i Mariehamn redan tidigare godkänt ett köp av Hälsans hus blev förra veckans tekniska omtag av beslutet precis lika präglat av splittring och förvirring som tidigare. Den här gången gick beslutet dessutom igenom med minsta möjliga marginal, och utan någon ”riktig” majoritet då Socialdemokraternas ledamöter, Michael Gunell och Danielle Lindholm, återigen valde att lägga ner sina röster, trots att partiet officiellt stod bakom köpet. Det kan knappast tolkas, och bekräftas av Michael Gunell i en insändare i dagens tidning,  som något annat än att de personligen föredrog ett annat alternativ – men inte var beredda att rösta emot den egna partilinjen.

När den så kallade demenscenterkommittén i maj 2024 lämnade sitt slutbetänkande kring frågan om hur demens- och äldreboendeplatserna ska utökas i Mariehamn gjordes det med strävan efter politisk enighet. När fullmäktige nu tagit frågan i mål är det med en påtaglig brist av just det. I stället för ett samlat och brett stöd kring ett av de mest kostsamma besluten inom staden på länge landade processen i ett splittrat och svajigt ”ja” – och då för ett alternativ som seglade upp lite från ingenstans i slutet.

Det är lätt att förstå den förvirring och det missnöje som just nu verkar infinna sig hos många stadsbor. Rent politiskt har hanteringen av ärendet varit en röra och därtill upplevs Hälsans hus som ett ”hårt alternativ” när det finns andra mer naturnära lösningar som passar bättre för demenssjuka.

Att inga nya platser, oavsett alternativ, väntas stå klara före 2029 tycks också ha förvånat många, särskilt som debatten präglats av en känsla av brådska och bilden av Hälsans hus som det snabbaste alternativet. Enligt förvaltningen har Hälsans hus till skillnad från övriga alternativ en tydlig tidtabell – men det framstår snarare som ett underbetyg till beslutsunderlaget än som ett starkt argument i sig.

De största frågetecknen handlar dock om priset. När staden nu betalar 5,5 miljoner euro för fastigheten gör man det med stöd av en värdering som utgår från avkastningsvärde – en metod som normalt används för att bedöma kommersiella fastigheter där framtida hyresintäkter vägs mot kostnader och risk.

Men staden köper inte fastigheten för att den i framtiden ska generera intäkter, utan för att bygga om den och bedriva skattefinansierad äldreomsorg. Även ett ruckel kan generera kassaflöde men det betyder inte att fastigheten som sådan har samma värde för alla verksamheter som kan tänkas bedrivas där. 

Fastighetens faktiska byggnadsvärde framgår också i en av de värderingar som staden själv begärt in. Kostnadsvärdesmetoden – som utgår från vad det skulle kosta att uppföra en likvärdig byggnad i dag, med avdrag för ålder och skick – ger ett värde på 3,5 miljoner euro. Det är alltså två miljoner mindre än de på 5,5 miljoner euro som staden nu betalar.

När staden ska investera mångmiljonbelopp i vård och omsorg bör besluten grundas på att skattebetalarnas önskemål uppfylls på det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet, och gärna präglas av långsiktighet och bred politisk enighet. I det här fallet är det oklart om något av det faktiskt uppnåddes.