En lag säger inte allt — Åland måste våga mer

I lördagens Dagens debatt i Ålandstidningen väckte tidigare lagtingsledamoten och numera doktoranden i rättsvetenskap vid Universitet i Bergen, Axel Hjo, frågan om Åland sätter för stor tilltro till ändring av självstyrelselagen för att utveckla självstyrelsen. Frågan är befogad och välformulerad i en situation där vi ser de andra nordiska autonomierna vinna ny mark medan vi kämpar vidare och har svårt att få en ny självstyrelselag till stånd.

Att land ska med lag byggas är en rättstradition som är djupt rotad hos många av oss. Samtidigt är det långt från givet. För mycket av det vi tar som givet i utvecklingen av våra samhällen är inte sprunget ur en speciell lagstiftning utan snarare, som även Hjo påpekar, ett resultat av en rörelse. En rörelse som sedan fått ett speciellt lagutrymme, vilket vår egen Ålandsrörelse är lysande exempel på.  Först kommer en viljeyttring och en progressiv rörelse som sedan tar sig uttryck i lagstiftning.

Det här handlar givetvis inte alla gånger om att gå emot lagen utan det handlar även om en tydlig viljeyttring. Det handlar om att ta utrymme där det finns oreglerade möjligheter. 

Samtidigt är det även en fråga om en finländsk lagstiftning kan anses omfatta det åländska folket eller inte. Det här låter i dag säkert som en helt revolutionerande tanke för många ålänningar. Däremot var det ett faktum i den tidiga Ålandsrörelsen. Annars hade vi inte haft självstyrelsen om vi okritiskt hade följt den finländska lagstiftarens syn på Åland. 

Det är dock inte alltid denna typ av pushande av gränser går hem och i synnerhet inte i ett utpräglat legalistiskt samhälle som det finländska. Ta till exempel Daler-affären som ett exempel. Där Åland kröp till korset. 

Däremot är det tydligt att det finns en möjlighet för autonomier att tänka mer progressivt i dessa frågor, som till exempel vår systeröar i Nordatlanten: Färöarna och Grönland. Där det är långt i från givet att en ny dansk lagstiftning ska tillämpas på öarna. Detta medan vi här på Åland, som Hjo påpekar, åsidosätter lagstiftning om Högsta domstolen anser det påkallat.

Med detta menas nu inte revolution eller för den delen ett laglöst land. Det är att inte ta till sig vad som menas. Däremot sätter Hjo fingret på pudelns kärna när han säger att det är hög tid att vi intellektuellt bryter oss loss ur dagens ensidiga syn på självstyrelseutveckling. 

Kanske vi skulle våga ta mer ansvar för självstyrelseutvecklingen och inte enbart låta oss styras av vad resultatet av en ny självstyrelselagstiftning blir. Utan i stället fråga oss: Vad vill vi med självstyrelsen? Den breda debatten saknas i dag i samhället och det finns en risk att en överdriven tro på självstyrelseutveckling genom självstyrelselag leder till vad tidigare riksdagsledamoten Gunnar Jansson brukade varna för som ”revisionens långbänk”. 

Sist och slutligen handlar självstyrelsen om viljor, visioner och en dröm om en bättre morgondag. Vad vill våra politiker och vad vill gemene ålänning? Hur ska morgondagens självstyrelse se ut? Hur ska det åländska folkets rätt till självbestämmande utvecklas? 

Det här är frågor som skulle må bra av att debatteras mer i det åländska samhället. Det skulle gynna samhällsutvecklingen om vi lyckas enas om en väg framåt. Då blir vägen mindre gropig och förhållandet till den finska statsmakten kanske lite mindre utmanande.