För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Arbetet med en ny självstyrelselag har pågått i omkring femton år. När processen inleddes var ambitionen betydligt större än att anpassa Åland till förändringar i finländsk lagstiftning.
Gunnar Jansson-kommittén presenterade 2010 en vision om en modern och dynamisk självstyrelse. Åland skulle lättare kunna överta nya behörigheter och beskattningsrätten stegvis utvecklas.
När man nu ser resultatet är frågan berättigad: vart tog ambitionen vägen?
Lantrådet Katrin Sjögren (Lib) har beskrivit förslaget som väl förberett och förankrat. Det är positivt. Men den avgörande frågan är vad Åland faktiskt fått ut av femton års förhandlingar.
Förslaget innebär ingen substantiell höjning av självstyrelsen eller avgörande förändring av de politiskt och ekonomiskt betydelsefulla ansvarsområdena. Mycket handlar i stället om anpassning till förändringar i Finlands lagstiftning. Att förslaget nu är på remiss ändrar inte den grundläggande bilden.
Ålandstidningen
Har Åland kommit närmare större självbestämmande – eller har vi snarare blivit allt mer integrerade i Finlands konstitutionella och administrativa system?
Och vad händer med svenskan? Dagens självstyrelselag är glasklar: Åland är enspråkigt svenskt. I förslaget ersätts detta med att svenska är Ålands ”samhällsbärande språk”. Att Åland är enspråkigt svenskt innebär självfallet inte att andra språk inte får talas. Det anger vilket språk självstyrelsen, myndigheterna och samhällsfunktionerna vilar på. Skyddet av svenskan var en grundförutsättning för Ålandslösningen. Varför ersätta en tydlig och historiskt förankrad garanti med en ny formulering? Om svenskans ställning inte ska förändras finns ingen anledning att göra grundprincipen mindre tydlig.
Färöarna visar en annan väg. Danmark har kunnat förena ekonomiska tillskott med en långtgående färöisk autonomi och möjligheter att överta ytterligare behörigheter. Ekonomiska relationer till moderstaten behöver alltså inte hindra utvecklat självbestämmande.
Varför har då femton års förhandlingar mellan Åland och Finland lett till så lite? Åland behöver nu formulera en egen långsiktig målbild: vilka behörigheter vill vi överta, vilket ekonomiskt ansvar vill vi bära och hur långt vill vi utveckla självstyrelsen?
Och sedan kommer den svåra frågan: Vad gör Åland om Finland säger nej? Självstyrelsesystemet bygger på överenskommelse. Men om Finland under lång tid säger nej till substantiell utveckling sätter staten i praktiken också taket för självstyrelsen.
Det betyder inte att Åland nu måste välja mellan dagens självstyrelse och självständighet. Men om Finland sätter ett permanent tak, trots givna löften om motsatsen, måste vi kunna diskutera också andra konstitutionella vägar för framtiden. Det är inte ett hot. Det är en demokratisk fråga.
Finland kan säga nej till åländska krav. Men Finland kan inte samtidigt förvänta sig att Åland för all framtid avstår från att diskutera vilka alternativ som då återstår.
Efter femton års förhandlingar kan målet inte vara att bättre anpassa Åland till Finland. Målet måste vara att utveckla Ålands rätt att forma sin egen framtid.
