Allt sedan Rysslands besinningslösa anfall mot Ukraina har debattens vågor gått höga kring det förändrade säkerhetspolitiska läget kring Östersjön, Åland inbegripet. Röster har höjts för att en fortsatt demilitarisering försvårar Finlands – även Sveriges och Natos – möjligheter att förbereda det försvar av Ålands som internationella avtal förpliktar landet till. Samtidigt har det höjts röster som hävdat att då demilitariseringen är fastslagen i en rad internationella avtal så vore det ur flera synvinklar, även säkerhetspolitiskt, skadligt att försöka häva demilitariseringen.
Givet utrikesministeriets utredning, presidentens kommentarer i samband med hans Ålandsbesök samt medierapporteringen kring Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets beredskap till försvar av Åland så skulle jag sammanfatta dagsläget på följande sätt: Demilitariseringen består, men den förhöjda ”militära” aktiviteten för att förbereda ett försvar av Åland fortgår.
Min bild av debatten som pågått är att den, lite tillspetsat, varit uppdelad mellan å ena sidan parter vilka främst tolkar demilitariseringens status ”juridiskt”, utifrån de internationella avtal där den fastslagits. Och, å andra sidan parter vilka granskar demilitariseringen genom säkerhetspolitiska glasögon, men också hänvisande till att internationella avtal även förpliktigar Finland till att vid behov försvara, inte bara det finländska fastlandet utan även Åland.
Läget rörande internationella avtal som kan stå på kollisionskurs med varandra har den senaste veckan fått ny, brännande aktualitet. Detta i och med Rysslands försök att skapa osäkerhet och splittring i Finland genom att transportera asylsökanden till Finlands – därmed även EU:s och Natos – östgräns.
De internationella avtal som här står mot varandra är, dels de som rör rätten för folk att söka asyl och mottagarlandets plikt att ta emot och pröva folks asylgrunder, dels de som tillskriver stater rätten och plikten att försvara sin säkerhet. Vår internationellt mest välrenommerade professor i internationell rätt Martti Koskenniemi konstaterade nyligen att balanserandet mellan dessa avtal i slutändan är en mer politisk än juridisk fråga. Detta kunde tolkas som så att då en viss samling av beslutsfattare, politiker vid en given tidpunkt träffat ett internationellt avtal så kan inte alla kommande generationer av beslutsfattare för tid och evighet vara bundna av detta avtal. Att internationella avtal fattas av politiker, inte jurister är ett faktum. Detta svåra och delikata läge råder nu rörande såväl avtalen om asylrätt och länders rätt att försvara sin säkerhet som även avtalen kring Ålands demilitarisering.
Vi kan även notera att president Niinistö rörande demilitariseringen och ryska konsulatet betonade att det just nu, i dagens (säkerhetspolitiska) läge inte är klokt att röra avtalen. Underförstått; om läget förändras kan frågan få ny aktualitet. Presidenten ställde nyligen även frågan om man på, åtminstone europeisk nivå borde diskutera balansgången mellan avtalen gällande asylrätt respektive länders rätt att försvara sin säkerhet.
Ovanstående resonemang kan te sig väl teoretiska men tillsammans med den säkerhetspolitiska utveckling som följt av Rysslands olika, internationella avtal brytande, handlingar så markerar resonemangen de omständigheter som just nu gäller för Ålands demilitariserade status men även Finlands och det finländska försvarets agerande.
Jag vill understryka att jag ser det klart positivt att Ålands demilitariserade status står fast. Om Finland i dagsläget skulle ha gått in för att söka förändringar i statusen så hade det högst sannolikt lett till motåtgärder från rysk sida. Åtgärder som varit tuffa och därmed än mer höjt spänningsläget länderna emellan. Positivt är även att Finland härmed inte ensidigt strävat till ändring av internationella avtal.
Samtidigt står det tveklöst klart att talet om att Finland har beredskap att vid behov försvara Åland under senare tid fått alltmer kött på benen. Ett exempel på detta var då Gränsbevakningen – som i kristid ingår i Försvarsmakten – tillsammans med militärt utrustade specialstyrkor inom polisen, på Åland hade en övning där målet var att finna och omhänderta fientligt sinnade män, – läs: ryska ”gröna gubbar”. Gränsbevakningens övningar, i skärgårdsmässiga förhållanden på fastlandet, tillsammans med manskap som utbildas militärt med beredskap att vid behov ingå i gränsbevakningen på Åland är ytterligare prov på den ökande uppmärksamhet som fästs vid försvaret av landskapet.
Min generella slutsats är att Finlands statsledning och representanterna för försvaret nu agerat mycket moget och klokt i det spänningsfält som otvetydigt existerar mellan bibehållandet av landskapets demilitarisering och Finlands förpliktelser att ha beredskap att vid behov försvara detsamma.
Min förhoppning, och tro, är att det åländska samhället å sin sida uppvisar motsvarande klokskap. Detta genom att vi ska ha en stor förståelse och acceptans för kommande övningar i försvarsberedskap, trots att de något kan avvika från vad vi varit vana vid. Då vi uppvisar denna ömsesidiga klokhet och mognad så kan vi med tillfredsställelse konstatera: Demilitariseringen består samtidigt som beredskapen att försvara Åland fortgår att utvecklas.
Göran Djupsund
