Bristerna på ÅHS är större än en chef

Det talas ofta om att det ”sitter något i väggarna” på Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS). Vanligen syftar man på sådant som vuxit fram över tid, invanda mönster och sätt att göra saker som ”bara blivit så”. Den senaste tidens händelser visar att de där väggarna nu börjat spricka.

I fredags slog nyheten ner: hälso- och sjukvårdsdirektör Jeanette Pajunen säger upp sig. Hon beskrev själv att ”måttet är rågat”. Samtidigt säger ÅHS styrelseordförande Sara Kemetter (S) till Ålandstidningen att förtroendet för direktören redan varit föremål för diskussion, och att styrelsen hade agerat även om Pajunen inte själv hade tagit steget. Den stora frågan, enligt Kemetter, var juristkostnaderna och att någon upphandling inte gjorts.

Men där börjar det skava. Om just dessa brister är så allvarliga att de utlöser en förtroendekris, är det svårt att förstå varför saken inte lyfts långt tidigare – och varför reaktionen kommer först nu, när utvecklingen ändå pekat åt fel håll en tid. 

Styrelsen kan invända att information saknats eller att upphandlingen blev droppen. Allt det kan vara sant. Men frågan kvarstår: hur kan styrningen vara så otydlig att något så grundläggande upptäcks först när krisen redan är här?

VIS-implementeringen befinner sig i sitt mest känsliga skede, Datainspektionen begär förtydliganden och sparkraven ligger kvar i bakgrunden. När flera tunga frågor krockar ökar det politiska trycket. Och då låser sig positioner snabbt. Alla vill framstå som handlingskraftiga. Ingen vill vara den som stod vid rodret när det började gunga.

Det som nu växer fram är bilden av två spår som går bredvid varandra: ett formellt med styrelse och experter, och ett mer informellt där politiken ändå påverkar hur saker görs. Oppositionen står utanför styrelsen, och hur expertledamöterna egentligen ska ta plats i det här är inte alltid helt lätt att se. I den miljön hamnar de som ska göra jobbet ofta mitt i kläm. Det är en konstruktion som riskerar att skapa problem oavsett vem som råkar ha ansvaret.

Just det här återspeglas också i hur händelserna nu framställs offentligt. I Nya Åland redogör Jeanette Pajunen för sin syn på politisering och dubbelstyrning. Det är hennes bild. Samtidigt finns en rad uppgifter – även från styrelsen – om att samspelet mellan nivåerna inte alltid fungerat som det borde. När olika beskrivningar ändå pekar åt samma håll handlar det mindre om en person och mer om vilka ramar ÅHS arbetar inom.

ÅHS är en av Ålands viktigaste arbetsplatser. Den förtjänar en styrning som håller även när det blåser, och som inte gör varje kris till en jakt på syndabockar. För i slutändan är det ändå ingen som bär hela skulden, och då är det verksamheten och personalen som får ta smällen.

Personer kan bytas ut – ibland med rätta – men problemen dyker upp igen så länge organisationen runt dem ser likadan ut. Det här avgörs inte av att någon slutar. Då är det själva strukturen som behöver ses över. Annars kommer nästa konflikt se likadan ut, oavsett vem som har ansvaret.