Blind tro på havsbaserad vindkraft andas desperation

Satsningen på en jättelik vindkraftspark i havet norr om Åland bör sättas in i ett större sammanhang: Vad ska Åland leva av i framtiden? Politiska uttalanden till stöd för projektet andas desperation kring just den frågan.

Det blåser på Åland. Nästan ständigt och jämt. Det ger goda förutsättningar för vindkraft. Och för politiska motsättningar och splittring. När idén att anlägga vindkraftsparker norr och söder om Åland dök upp mottogs det med öppna armar av så gott som samtliga politiska partier. Av hybris över ett framtida guldregn, utan dess mer ingående kunskap om själva projektets förutsättningar och konsekvenser, undertecknades ett politiskt intentionsavtal om att förverkliga havsbaserad vindkraft.

Förespråkarnas politiska mantra tycks vara:

Här finns Ålands framtida aldrig sinande inkomstkälla som ska säkra det åländska välfärdssamhällets fortbestånd – en satsning som dessutom sätter Åland på kartan över betydande satsningar på grön omställning. Även nu då verkligheten börjar springa ifatt beslutsfattarna och motståndet mot projektet växer både bland folk och berörda kommuner fortsätter regeringspartierna med stöd av MSÅ och HI att ihärdigt driva på ett förverkligande av Sunnanvind.

För en novis ger en snabb sökning på nätet vid handen att vindkraft, och speciellt havsbaserade vindkraft, befinner sig i stark motvind. Orsaken är att det inte går att få dessa anläggningar lönsamma i förhållande till de enorma investeringskostnaderna, särskilt till havs. Det gäller i synnerhet i Norden med förhållandevis lågt elpris jämfört med norra Europa. Av den orsaken har den statliga energijätten Vattenfall har helt lagt ned satsningar på havsbaserad vindkraft i Sverige. Men även i Europa sviktar intresset för vindkraft till havs.

Akilleshälen för vindkraft är att den inte är förutsägbar och stabil, vilket elnätet kräver. På grund av detta drabbas vindkraften av skyhöga avgifter för att stabilisera elnätet från stabila energikällor som vatten- och kärnkraft. För att ge ett jämnt flöde av vindenergi krävs möjligheter att lagra el. Med dagens teknik behövs enorma batteribanker för detta. Även om intensiv forskning pågår finns än så länge inga andra fungerande lösningar. Således är vindkraften inom överskådlig framtid i behov av statliga subventioner. Därav ointresset att investera gigantiska summor i verksamhet som är osäker och helt beroende av politiskt godtycke.

Mot den bakgrunden är det minst sagt förvånande att Ålands näringsliv i en stort uppslagen debattartikel helt okritiskt hyllar satsningen på Sunnanvind, utan att ens nämna de ekonomiska utmaningar och risker havsbaserad vindkraft medför. För att inte nämna naturaspekten, att exploatera ett helt orört havsområde med allt vad det innebär för den marina miljön både i luft och i vatten.

Som politiker går det inte att blunda för rådande förutsättningar för storskalig vindkraft till havs och helt låta sig bländas av ljuset om miljoninkomster som i sin kranka blekhet visar sig vara en hägring. Risken för att våra politiska företrädare slänger ytterliggare miljoner i sjön på ett projekt som aldrig genomförs och kommer Åland till nytta är påtaglig. Åland är ett småskaligt samhälle som behöver flera ben att stå på. Att satsa allt på ett kort med tom landskapskassa andas desperation.

Kvarstår gör då frågan vad Åland med påtaglig svag ekonomisk utveckling de senaste 20 åren ska leva av i framtiden? Här har faktiskt det mest kritiska partiet mot Sunnanvind, Obunden samling, ett särskilt politiskt ansvar att lägga fram alternativa försörjningssätt för Åland.

Att obstinat säga nej till nya satsningar utan att själv komma med konstuktiva förslag utvecklar inte vårt samhälle och befäster intrycket av Ob som ett populistiskt och reaktionärt parti.