Ledare
Förslaget från civilminister Ingrid Zetterman (Lib) om att skapa en ”frivillig brandkår” för cybersäkerhet är helt rätt grepp för att stärka den ålädnska resiliensen.
Pexels
Beredskap kräver inte politiker i varje led
Beredskap ›› Vi lever i tider där den civila beredskapen stärks, men denbehöver stärkas ytterligare. Det arbetet kräver samarbete, men även nya kreativa lösningar. Att landskapsregeringen nu vill skapa en frivillig ”brandkår” för cybersäkerhet är därför helt rätt.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Tanken om en ”frivillig brandkår” (FBK) kring cybersäkerhet är inte någon ny företeelse. Faktum är att det redan nu finns liknande tankegångar i Norge inom ramen för totalförsvarskonceptet. Likt det åländska förslaget jobbar man i Norge med frivilliga civila aktörer inom frivilliga strukturer. Däremot är deras främsta uppgift att ge stöd till de militära cyberförmågorna. På Åland är det meningen att den höga digitala mognaden i det privata näringslivet, till exempel företag inom high‑tech och banking med höga säkerhetskrav, skulle kunna hjälpa hela Åland vid eventuella hybridattacker och störningar.
Gruppen ska enligt förslaget kunna kallas in vid behov och fungera som en resurs för incidenthantering och förstärkning.
Vad betyder det då konkret? Enkelt uttryckt består gruppen av personer med hög kompetens inom området och som kan rycka ut ifall det kommer en attack mot till exempel en myndighet eller ett energibolag.
Ge gärna förutsättningarna, men om fler kan engagera sig på olika nivåer i olika delar av samhället stärks inte bara vår resiliens utan också slutligen hela vårt demokratiska samhälle.
Vad kräver då ett förverkligande av upplägget? Först och främst måste det finnas ett intresse bland de personer som har kompetens inom området. De ska även säkerhetsklassificeras. Dessutom krävs ny lagstiftning och en ny organisation. Ska upplägget lyckas krävs att frivilligheten präglar både uppbyggnaden av organisation samt den kontinuerliga verksamheten. Slutligen behövs en tydlig och långsiktigt hållbar finansieringsmodell.
Allt detta går att ordna. Den kanske största utmaningen är att många av de individer som i dag besitter kunnandet jobbar i verksamheter där de redan nyttjas fullt ut. Hur dessa resurser ska frigöras under till exempel arbetstid är något som behöver diskuteras mer, men även här kan mall tas från den frivilliga brandkåren.
Förslaget är en viktig påminnelse på flera plan. För det första att vi behöver tänka bredare kring beredskap och ta ett större gemensamt ansvar.
För det andra är förslaget ett ypperligt exempel på att allt inte behöver ske genom anställning inom landskapsregeringen. Ge i stället förutsättningar för civilsamhället att bidra även till det offentliga och övriga samhället. Så har det fungerat förr och så behöver det i större utsträckning fungera också framöver. Det finns varken resurser eller pengar för att låta det offentliga svälla mer.
Tydliga exempel på att liknande insatser ger frukt är FBK:arna, Röda korset och Folkhälsan. Bara för att nämna några. Dessa organisationer gör i dag mycket för samhället i stort utan inblandning av politisk klåfingrighet.
Ändå är det inte svårt att föreställa sig att om dessa verksamheter hade lanserats i dag, som nya förslag, skulle de utmanas av politiker som vill lösa allt via skattesedeln med politisk inblandning och styrning.
Vad lär allt detta oss? Kort och gott att allt inte behöver utgå från det offentliga och att politiker inte ska vara inblandade i allt. Låt civilsamhället gro och utvecklas. Ge gärna förutsättningarna. Om fler kan engagera sig på olika nivåer i olika delar av samhället stärks inte bara vår resiliens utan också hela vårt demokratiska samhälle.
