Skicka in en insändare
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Åland beskrivs ofta som ett fungerande samhälle. Självstyret är stabilt, förvaltningen nära medborgarna och tilliten hög. Mycket fungerar – och det med rätta upplevs som en styrka.
Men just därför finns det en fråga som sällan ställs öppet. En fråga som förtjänar att ställas innan nästa kris, inte efteråt:
Vem omfattas egentligen av Ålands beredskap?
Autonomi handlar inte bara om rätten att fatta beslut lokalt. Den handlar också om ansvar – för alla som lever inom systemet. Också för dem som inte passar in i den tysta normen om självständighet, rörlighet och ständig tillgänglighet.
Mycket av vår krisberedskap bygger på antaganden som sällan ifrågasätts: att människor kan förflytta sig själva, ta till sig information snabbt, klara sig utan kontinuerlig hjälp och fatta beslut under press. För många fungerar detta. För andra gör det inte det.
Vad händer vid ett längre strömavbrott?
När sjöförbindelser bryts?
När stöd, assistans eller vård inte når fram som planerat?
Vem klarar sig – och vem gör det inte?
På öar blir dessa frågor särskilt skarpa. Isolering är inte bara geografisk, den kan också vara funktionell. För personer med funktionsnedsättning, äldre, långtidssjuka eller människor som är beroende av personlig assistans kan en kris snabbt innebära att vardagen inte bara blir svår, utan ohållbar.
Här uppstår det som sällan benämns: administrativ sårbarhet. Inte för att människor saknar vilja eller förmåga, utan för att systemen inte är byggda för variation. När beredskap utformas för den ”genomsnittliga medborgaren” riskerar den att utesluta andra helt och hållet.
Autonomi utan delaktighet är inte stark autonomi.
Den är villkorad – och därför sårbar.
Detta är inte en kritik av självstyret som idé. Tvärtom. Ett moget självstyre vågar granska sig självt och ställa obekväma frågor i tid. Det handlar inte om att peka ut brister, utan om att ta ansvar för helheten – också för dem vars behov sällan syns i planer, dokument och övningar.
Hur trovärdig är en beredskap som inte klarar av människors olikhet?
Hur hållbart är ett samhälle som fungerar utmärkt – så länge alla fungerar likadant?
Åland har alla förutsättningar att gå före även här. Men då måste delaktighet ses som en förutsättning för trygghet, inte som ett socialt tillägg.
Självstyre är inte bara rätten att bestämma själv.
Det är ansvaret att se till att ingen lämnas utanför när det verkligen gäller.
Lassi Murto
