Är Finland verkligen en rättsstat – också för Åland?

När man i Finland stolt talar om rättsstatens principer – om maktdelning, rättssäkerhet, minoritetsskydd och demokratisk delaktighet – borde det klinga sant även på Åland. Men trots att Ålands självstyrelse har varit en del av det finländska statsskicket i över hundra år, och trots att självstyrelsen är internationellt garanterad, måste vi gång på gång försvara vår autonomi och vårt enspråkigt svenska samhälle.

Vi måste fortfarande kräva lagförslag på svenska, trots att språkskyddet är inskrivet i grundlagen. Vi måste ständigt påminna regeringskansliet i Helsingfors om att Åland har egen lagstiftning inom centrala samhällssektorer – inte minst hälso- och sjukvård, social omsorg och utbildning.

När Finland genomförde den största välfärdsreformen i sin historia – bildandet av välfärdsområdena – gjorde man det utan att lyssna på Åland. Reformen har försvagat servicen både i Finland och på Åland, där vi återigen måste försvara vår rätt till lagstiftning.

När Danmarks statsminister tydligt uttalar att Grönland ska utvecklas på grönländska villkor, fortsätter Finland att förhålla sig till Åland som en eftertanke i beslutsfattandet. Självstyrelserevisionen har pågått i över femton år, kostat enorma summor – och resulterat i… nästan ingenting. Bristande vilja, bristande kunskap och en utbredd ignorans från statens sida gör att Åland lämnas utanför, även när våra grundläggande rättigheter berörs.

I dag växer frustrationen. Vi ser hur vår egen polis på Åland inte längre kan bistå vid tvångsvård i fall som faller utanför polislagen – en direkt konsekvens av att Helsingfors har ignorerat våra behov vid reformer som påverkar grundläggande funktioner i samhället. Det är inte bara en administrativ miss – det är ett rättsstatligt haveri.

Vi kräver det partnerskap som Finland säger sig stå för. Det innebär att:

• Samråd med Åland sker före riksreformer som påverkar vår behörighet.

• Självstyrelserevisionen fullföljs på ett sätt som stärker Ålands lagstiftande makt och institutionella självbestämmande, i enlighet med det löfte som gavs för cirka 100 år sedan till Åland.

• Riksmyndigheter respekterar språklagen och självstyrelselagen i praktiken – inte bara i teorin.

• Den politiska viljan i Helsingfors visar sig i handling, inte bara i högtidstal.

• När dessa krav inte uppfylls, måste vi ställa den obekväma men nödvändiga frågan: Är Finland verkligen en rättsstat – också för Åland?

Om svaret är ja, då är det dags att bevisa det.

Peggy Eriksson

Ordförande, Ålands Framtid