Älgstammens problem

» Apropå ledaren

I ledaren den 19 september redogör Petra Dahlgren genom att kommentera jakttidningen Svensk Jakt, hur man i Sverige ser på älgstammens problem, men utan att närmare beröra de problem vår älgstam har drabbats av. Därför vill jag gräva lite djupare i den situation som våra älgar har hamnat i.

Först kan jag konstatera att våra älgar inte har någon naturlig predator typ varg eller björn, utan det enda som direkt påverkar vår älgstams numerär är vi själva genom den jakt vi bedriver. Därtill kommer naturligtvis den negativa effekt som skapas av klimatet, konkurrens från småhjortarna vitsvans och rå, brist på sötvatten samt störningar och habitatskador förorsakade av en snabbt ökande urbanisering. Älgen är idisslare vilket innebär att den måste ha en daglig idisslarvila om flera timmar. Om idisslarvilan uteblir på grund av mänskliga störningar, kan älgens hälsa skadas och djurens trivsel påverkas.
Att det råder konkurrens mellan älg och småhjortar syns tydligt genom att älgstammens problem började samtidigt som rådjuren blev talrika, och konkurrensen blir naturligtvis värre på grund av att även vitsvansen nu ökar snabbt i hela landskapet. Att det råder brist på sötvatten för älgarna beror på att vi inom skogsbruket redan på 1960-talet började totaldränera skogen med stöd från samhället. Vilket skapade problem inte bara för älgarna, utan för hela skogsfaunan, utom för vitsvans och rå.

Medan älgen dagligen kräver sötvatten och dricker saltvatten endast i nödfall, har vitsvans och rå en medfödd egenskap som älgen saknar. De kan under långa och varma torrperioder klara sin vätskeförsörjning enbart med vätskan i de växter de äter, medan en vuxen älg kräver minst 20 liter sötvatten per dygn.

Om älgkon under långa torrperioder lider brist på sötvatten, orkar hon inte producera tillräckligt med mjölk åt sina kalvar, som också under värmeböljan kräver mera daglig mjölk just då när kon har dålig mjölkproduktion på grund av det varma vädret och brist på sötvatten. Detta kan var en delorsak till de små älgkalvar vi sett, särskilt under år med långa värmeböljor. Forskning har också visat att vuxna älgar mår dåligt då dagstemperatur stiger över 18 grader, vilket förskjuter älgens optimala område allt längre norrut, där klimatet är svalare och vattentillgången bättre.
För vår älgstam har jaktlagens redovisade siffror över antalet djur som fanns kvar efter jakten varit alldeles för högt. Vilket bevisas av att jägarna följande år ofta lyckas fälla endast cirka 50 procent av det beviljade antalet djur. Detta har medfört en onormalt ung älgstam som inte orkar producera livskraftiga och friska kalvar.
Det som krävs nu, och som kanske kan rädda vår älgstam, är ett flerårigt totalstopp på jakten, alltså inte heller fälla kalvar, samt därefter ett bättre planerat jaktuttag. Personligen tror jag att vitsvansen inom ett årtionde kommer att konkurrera ut våra älgar, om vi inte redan nu ökar jakttrycket på hjortarna mycket kraftigt. Vi kan alltså välja om vi vill ha en jaktbar älgstam i våra skogar, eller om vi tillåter att älgarna försvinner och ersätts med vitsvansad hjort.

Jens Harberg