86.000 talkotimmar visar att talkoandan lever

Egensinne. Det var ledordet när Åland firade hundra år av självstyre. En blandning av stolthet, envishet och ö-mentalitet – djupt rotat i det åländska samhället och avgörande för att bygga upp och bevara det vi har idag.

Egensinnighet är också en lokal kraft - driven av eldsjälar med vilja att utveckla, förbättra och lösa saker tillsammans. Kanske det egentligen är samma sak som talkoanda?

För bakom mycket av det kulturella och sociala vi uppskattar finns människor som kavlat upp ärmarna och fått saker att hända tillsammans, utan att vänta på att någon annan ska göra det.

På Åland har vi länge haft ett starkt föreningsliv och en lång tradition av att hjälpas åt, särskilt i skärgården där avstånden och de små samhällena gör att man verkligen behöver varandra för att få service, aktiviteter och gemenskap att fungera.

Både runt kaffebord och i sociala medier hörs oro om styrelser som har svårt att tillsättas, ekonomier som tryter och allt färre händer när midsommarkronor ska bindas eller evenemang ordnas.

Jag förstår frustrationen. Men tänk om vi berättar fel historia om vad som faktiskt håller på att hända?

För samtidigt som vissa traditionella former av föreningsengagemang har det svårt ser jag, genom Leaderprojekt, också något helt annat. Jag ser människor som bygger mötesplatser, rustar upp miljöer, skapar fritidsaktiviteter och utvecklar sin plats tillsammans. Jag ser föreningar som mobiliserar, grannar som hjälps åt och människor som fortfarande vill bidra till något större än sig själva.

Sedan 2010 har över 86.000 talkotimmar registrerats i Leaderprojekt sammanlagt i alla åländska kommuner. Det motsvarar mer än 41 arbetsår av frivilligt arbete! Över 10 000 personer har deltagit. I ett samhälle med drygt 30 000 invånare ser det inte ut som att människor slutat bry sig.

Kanske det inte är talkoandan som minskat, utan formerna för hur människor engagerar sig som förändrats. Många lever idag med fulla kalendrar och ett pussel kring arbete och familjeliv. Samtidigt deltar många i frivilligt arbete genom barnens fritidsaktiviteter – säljer saker, står i kiosk och hjälper till vid evenemang.

Engagemanget har alltså inte försvunnit, men det ser lite annorlunda ut än förr. När uppgiften är konkret, tiden avgränsad och det tydligt går att se skillnad, då ställer människor i regel fortfarande upp.

Och kanske handlar en del av utmaningen i dag inte om viljan att bidra – utan också om hur vi når fram. Förr spreds information genom byn, mun till mun, via föreningen eller anslagstavlan. Idag konkurrerar föreningarnas kommunikation med ett konstant informationsflöde där ett Facebookinlägg lätt drunknar bland algoritmerna. Att människor inte dyker upp betyder därför inte alltid att de inte vill – ibland har de helt enkelt inte nåtts av frågan eller tror att de inte har kunskapen och verkligen behövs.

Kanske den största risken inte är att människor slutat engagera sig. Kanske risken är att vi börjar tro att de gjort det. För när vi berättar att föreningslivet håller på att dö, att ingen längre bryr sig och att talkoandan är borta, blir det delvis en falsk sanning och då riskerar vi också att göra det svårare för nya människor att kliva fram.

Jag tror att talkoandan fortfarande finns på Åland. Men vi behöver bli bättre på att se den, bjuda in till den och våga säga ja när möjligheten kommer. Små insatser räcker långt när många delar på dem.

Om vi vill ha ett levande självstyrt Åland behöver vi också värna om sammanhangen där människor möts, engagerar sig och känner ansvar för sin plats. Kanske det är just där det åländska egensinnet är som starkast – inte i viljan att klara sig själv, utan i viljan att få saker att hända tillsammans.