50 år av manshat har satt sina spår

”Maskuliniteten i kris” heter ett nytt program på SVT. Jag kommer inte att kolla på det. Titeln antyder nämligen att att det är ett feministiskt program och sådana program, böcker och filmer (för att få kulturstöd i dag så krävs att verket står i samklang med feminismens normer) har jag inte brytt mig om på tjugo år. Liksom en massa andra människor. Jag vet nämligen precis vad det handlar om. Liksom en massa andra människor. ”Maskuliniteten i kris” antyder dessutom att männen har ställt till det igen, eftersom vi är så hopplösa.

Feministiska journalister, som för redan trettio år sedan förlorade sig i propaganda, har länge hävdat att det är folk som gillar Andrew Tate, en rätt obehaglig kille, misstänkt för bland annat trafficking, som står för kritiken av feminismen i dag.

Vad jag inte förstår är: Hur kan man undgå att förstå att 50 års manshat har satt sina spår? Jag antar att det propangandistiska svaret på det är: men männen har ju hatat kvinnor sedan världens början? Nej, det har de inte. Det är en feministisk myt. Män är vanligtvis noga med att kvinnor i deras omgivning ska ha det bra. Ska man göra en feministisk analys av hur det var på exemplevis 1600-talet så måste man självklart börja med att de flesta människor då var förtryckta på det ena eller andra sättet.

Män har aldrig organiserat sig för att hata kvinnor på det sätt feministerna har gjort. Har de hatat, eller velat skada kvinnor så har de fått göra det i skymundan, eftersom kvinnohat aldrig varit någon socialt accepterad syssla. Det har aldrig varit accepterat av majoriteten män. För de som skulle vilja svara ”men patriarkatet, då?”. För de som vill svara det så ber jag dem läsa ”könsmaktsordningen” och sedan svara på frågan: ”är inte det här modern av alla tokiga konspirationsteorier?”

Manshat är precis like illa som kvinnohat och det finns ingen anledning att tro att det, hatet, skulle ha färre offer.

Martin Eneroth