– Även om jag älskar mitt jobb kan det vara skönt att vara i land någon dag, säger Patrik Lehtonen som den här torsdagen i början av maj för ovanlighetens skull inte ska ut på sjön.

Det är en lite halvstressig period för Patrik just nu. Det är högsäsong. Fisketurerna är många och dagarna långa. Överlag är det viktigt för honom att träna för att orka och hålla kroppen i skick. Tränade började han göra under uppväxten i Lemland. För det är Lemland han likställer med sin egentliga uppväxt, även om hans familj flyttade dit från Mariehamn först när han själv skulle börja femman. Ingendera av hans föräldrar hade körkort.

– Jag cyklade överallt, också till träningarna, säger han och minns hur bra det ändå blev att bo i Lemland.

Och det var där, i den sportaktiva kommunen, han upptäckte friidrotten på allvar. Även om Patrik till en början spelade fotboll, skidade och spelade hockey var det friidrotten och den individuella idrotten han fastnade för. När han tränade som mest blev det tio-tolv pass i veckan. Han var framgångsrik i såväl distriktsmästerskap, SFI-mästerskap, finländska mästerskap som i öspel, men han hade aldrig någon egentlig känsla av att han ville bli bäst i världen – även om han hela tiden ville bli bättre. Efter en skada och en operation dalade motivationen, och han valde han att sluta som 25-åring.

Tävlingsgnistan tillbaka

Visserligen fortsatte Patrik att träna, men trodde att han hade lämnat prestation och mål bakom sig. Men så var han med Öppet spår i Vasaloppet för första gången.

– Då studsade jag tillbaka. Jag som hade trott att det bara skulle handla om bakhala skidor.

Loppet gick väldigt bra.

– Jag var helt utpumpad när jag kom i mål, säger han och fortsätter beskriva hur han fick gnistan tillbaka, efter att med så pass lite träning ändå lyckas så bra.

Han bestämde sig för att vara med året därpå och bli ännu bättre. Placeringen som 24:e man i mål motiverade.

Nu har Patrik skidat Vasaloppet nio gånger. Varje gång triggas tävlingsinstinkten. De två senaste åren har han skidat loppet på under fem timmar.

– Jag hinner absolut inte stanna, knappt dricka, säger han leende.

– Jag har drivet och vill utvecklas hela tiden, säger han om att han numera inte känner att det är jätteviktigt att vinna, däremot:

– Min egen prestation och att det är roligt. Skidning handlar mest om uthållighet, teknik och styrka när man bara stakar. Skidning är skonsamt och bra för hela kroppen.

Han pratar vidare om uthållighetsidrotter, att det går att börja även som äldre.

– Vi gamlingar blir som dieselmotorer och orkar mala på länge i ganska hög fart. Så länge jag känner mig motiverad kommer jag att träna på. Jag känner till och med att jag blir bättre.

Även efter friidrottskarriären kunde, och kan, han fortfarande känna doften av tartanbanorna på våren och en längtan efter att dra på sig spikskorna. Det visar sig också att han lockades söka sig tillbaka till friidrotten, på veterannivå.

– När jag var 36 började jag och Micke Nordblom träna lite mer inför veteran-FM. Jag blev tvåa i tresteg. Jag hade tänkte vara med i NM i Norge och passa på att åka dit tillsammans med familjen och semestra, men så var jag med i åländska mästerskapen och sträckte baklåret.

Drömde om eget

Målmedvetenheten från idrotten har fostrat Patrik. Han gillar att ha mål och att utvecklas, och har alltid burit drömmen om att ha ett eget företag. Efter Ålands lyceum jobbade han på Föreningsbanken. Han gillade siffror och studerade vidare till studentmerkonom.

Efter att han och Eva hade jobbat som lärarvikarie i Föglö fortsatte Patrik som lärarvikarie i flera år. Han jobbade även som ledare för knatteidrottare, delade ut Nya Åland, skrev sporten för tidningen, var bokförare för Ålans Idrottsdistrikt och hade kiosken i Haraldsby. Under 15 år drev han och Eva glasskiosken på Nygatan, vid sidan av deras andra jobb.

När Patrik 1994 fick jobb på Ålandstidningen, på annonsavdelningen, var det egentligen inte ett jobb som borde ha passat honom. Han var ingen försäljartyp och i grunden, som ung, vara han väldigt blyg. Men det blev bra och han minns sammanhållningen. Hur de sportade tillsammans, fiskade och hade firmafester. Så småningom fick dessvärre Patrik problem med hälsan på grund av de mögelangrepp som det nu rivna tidningshuset hade drabbats av.

– Jag hade inte varit sjuk en enda dag på sju år, men då fick jag huvudvärk varje dag.

Dock hade Patrik hittat tillbaka till fisket. Som barn hade han fiskat tillsammans med sin pappa, men friidrotten tog den mesta av hans tid.

– Det var Mats och mig det urartade för, säger han och skrattar och åsyftar kollegan Mats Fagerlund.

– Vi fiskade hela tiden. Vi var ute först och kom tillbaka sist. Det var Johan Loikas och jag i början, sedan kom Mats med, säger han om fisketävlingarna och guidningsverksamheten som smög sig på allt mer.

Tillsammans med Mats grundade Patrik MaPa Fishing team.

– Han har inte varit med och drivit verksamheten, men vi har tävlat tillsammans.

Patrik sade upp sig från Ålandstidningen. Nu har han snart jobbat i 22 år på heltid som fiskeguide.

– Jag fattar inte hur jag fick det att funka. Jag köpte allt nytt. Jag hade 70 guidningar det första året. Då tändes ett hopp om att jag inte behövde gå tillbaka till Ålandstidningen. Året därpå hade jag dubbelt fler guidningar.

Ser människor

Allt som allt blir det 12-13 timmars jobb per dag under säsong för Patrik. Och han känner en sådan glädje i att kunna ge hela paketet, full service, till kunden. Alla dagar ser olika ut. Marknadsföringen har gått från mun till mun och många är stamkunder, ibland går det över i flera generationer.

– Det är bästa betyget. Mer än 70 procent av mina gäster är stammisar.

Patrik kan leva på verksamheten, men det är också under åtta månader han ska ta in inkomster för hela året.

– Lite hämtar jag andan på sommaren och far inte iväg på allting. Men på våren och hösten, då är det fullt.

Nu har det gått en månad sedan första turen för våren.

– Jag älskar våren. Att höra sjöfåglarna ropa. Det är inga myggor, inga alger, luften är frisk och solen värmer.

Även om han i dag är rutinerad och inte upplever samma press som i början, känner han ändå fortfarande pressen att leverera. Att ge kunderna en upplevelse som gör att de återvänder och ge återkommande kunder nya platser och nya upplevelser. Visserligen handlar det för kunderna om hur många och hur stora fiskar de ska få, men upplevelsen är ändå en helhet. Och han har blivit bra på att se människor.

– Att leda och att lära andra, säger han och pratar om öppenhet och ärlighet.

– Jag är mig själv. Det är mig de köper!

I början kunde ha åka ut och kasta efter en guidning. Det fanns liksom ingen hejd på hans intresse. Så är det inte längre. Även om han fortfarande älskar sitt jobb så vill han sluta innan han ”vill spy när han ser båten”. Tidigare kunde han knappt vänta på att säsongen skulle dra i gång.

– Jag ser det på Jonatan nu, säger han om sonen som om möjligt är än mer fiskeintresserad.

– I februari när jag är ute och skidar kan jag knappt tänka på att fiska, säger han men erkänner att fiskesuget ändå kommer när våren är i antågande.

När Patrik kommer hem efter en dag på sjön kan han vara helt tom. Arbetsdagen är inte slut för det.

– Då har jag resten kvar.

– Jag har älskat det så mycket! Jag har kämpat på och gjort det mesta jag har kunnat.

Nu kör han ungefär 150 turer om året. När det var som mest var han uppe i 220 i året, men då kunde det hända att han med fiskekollegor körde bägge båtar och dubbla turer.

En annorlunda uppväxt

Patrik har otvivelaktigt fiskat överallt på Åland, och sett Åland mer än många andra. Han har alltid älskat vattnen i den nordöstra skärgården, runt Vårdö. Numera har han och Eva skapat ett boende där, i Sandö. En vinterbonad stuga med alla bekvämligheter. I övrigt är Jomala och huset där hemmahamn sedan många år.

Ofrånkomligen kommer han in på den egna uppväxttiden. Öppenhjärtigt berättar han om uppväxten, om tonåren och om en jobbig period i livet och som självklart har format honom. Han beskriver hur han mådde dåligt över att hans familj och deras leverne nog stack ut. Han berättar om hans pappa som jobbade på långfart och hade alkoholproblem. Om hur han tragiskt dog i en fyllecell utan en promille i kroppen och då det dessutom – efter att han avlidit – visade sig att pappan hade cancer.

Han berättar om sin icke-relation till sin mamma som var medlem i den grupp som under kristen täckmantel kallades Roparna och väckte stor uppmärksamhet. Och om hans mycket yngre lillebror som han och syskonen tog hand om, och som sedan även blev en viktig del i hans och Evas liv. Eva som han träffade då hon bara var 16 år, och som han senare fick barn tillsammans med. Och han berättar känslosamt om tvillingsonen Wilhelm, brodern till deras äldsta son, som dog strax efter födseln.

För Patrik blev Evas väl sammansvetsade familj viktig och snart skapade de sin egen. Med värme pratar Patrik om sin fru, de tre sönerna och deras respektive flickvänner.

Under coronapandemin drabbades Patriks verksamhet hårt av restriktionerna.

– Men jag känner tacksamhet ändå. Mina kunder kommer till 95 procent från Finland och Sverige. Om jag hade vetat att pandemin skulle hålla på så länge skulle jag ha gjort något annat!

– Jag fick en tankeställare. Jag överlevde ekonomiskt och mitt företag överlevde, men jag kände ”är det nödvändigt att pressa kroppen hur mycket som helst?”. Innan pandemin tänkte jag aldrig att jag skulle trappa ner. Man får men för livet när man är ute så här mycket, av kylan, säger han och visar på händerna.

– Jag vill kunna njuta av varje dag och leva pensionärslivet sedan! Och jag vill finnas där för mina barn och barnbarn.