För drygt ett år sedan donerade Pia Laakso sin njure till vännen Camilla Vainio, och sedan delade de sin berättelse i Ålandstidningen. Syftet var att sprida budskapet att det är möjligt att donera sin njure till någon som behöver den. Tidigare var det endast möjligt för familjemedlemmar att donera en njure, men 2019 blev det lagligt även för vänner att göra det.

Nu möts vi igen för att följa upp hur året efter den stora operationen har varit, och en sak är säker: Pia och Camilla ångrar inte att de valde att berätta öppet dela sin historia.

– Det har bara varit positiv respons. Jag får många kommentarer, senast härom veckan var det en granne som sade att det var fint gjort, säger Pia.

I höstas fick hon godhetspris av Folkhälsan på Åland som varje år delar ut medel ur Rakel Karlssons minnesfond till en person som osjälviskt tagit sig an och bistått någon annan person på Åland.

Vid en återkontroll på sjukhuset fick Pia höra att fler ålänningar nu har fått upp ögonen för njurdonation.

– När min läkare sade att det är folk som har hört av sig kändes det som en seger. Det var det vi ville, säger hon.

Pia och Camilla säger att de ibland får frågor från människor som funderar på att donera, och de ställer gärna upp och svarar.

Camilla äter medicin som hindrar kroppen från att stöta bort det nya organet, det måste hon göra hela livet. Medicinerna kan sänka immunförsvaret, vilket leder till ökad infektionsrisk. Men förutom det kan hon nästan leva helt som vanligt.

– Det svåraste för mig har varit att vänja kroppen med alla nya mediciner. Jag äter 22 tabletter om dagen, och det är en del biverkningar. Benskörhet är en biverkning som jag har märkt av. När jag skulle koppa hunden och böjde mig ner gick ett revben av. Men hellre det än att jag skulle ligga kvar på dialys. Det här är tusen gånger bättre, jag har fått livet tillbaka, säger Camilla.

”Enklare än jag trodde”

Hösten 2021 drabbades Camilla av svår njursvikt, organen hade under tio procents funktion. Redan 2014 fick hon diagnosen IgA-nefrit, en typ av inflammation i njurarna. Men efter flera år utan större symtom försämrades hennes hälsa kraftigt. Njurarnas främsta uppgift är att rena blodet och för att överleva var hon beroende av att få regelbunden behandling med dialys, alltså rening på konstgjord väg.

Pia och Camilla har känt varandra sedan 1984 då de gick på Ålands restaurangskola tillsammans. Under den 40 år långa vänskapen har de följt varandra i med- och motgångar. När Camilla skulle börja med dialys träffade hon på Pia på hennes arbetsplats, Rosella. Pia satt i kassan i taxfreen och sade plötsligt att hon kunde ge sin ena njure till Camilla. Det lät som ett spontant infall, men var i själva verket något Pia hade funderat på ett tag. Ett år senare genomfördes transplantationen.

– Jag gick in till operationen som en frisk och stark kvinna. Jag har en bra grundkondition och repade mig snabbt. Det var så mycket enklare än vad jag trodde. Jag känner absolut inget av det, jag lever precis som tidigare. Jag äter och dricker vad jag vill. Men blir jag själv sjuk är jag ganska körd, säger Pia.

Hennes anhöriga visste inte så mycket om operationen och blev först oroliga, det väckte också ilska. Men Pia tvekade aldrig på beslutet, och har inte ångrat det efteråt heller.

Redan efter sju veckor var hon tillbaka i arbete, på sin nya arbetsplats Gabriella, medan Camilla var sjukskriven i 4,5 månad från jobbet på Mäklarhuset.

– Jag mådde helt okej när jag började jobba igen, men jag hade ingen ork och energi. Att vara trött och slut hade jag räknat med, det är en stor operation. Före den hade jag haft njursvikt i ett år och tappat min kondition, säger hon.

Camillas infektionsvärde sjönk och under en period fick hon fick hålla sig hemma för att inte riskera infektioner. Under sommaren fick hon magproblem till följd av den ökade känsligheten .

– Det tog nio månader innan jag var på banan igen. Men i höstas började jag tapetsera. Då sade alla ”nu är Milla tillbaka”. Just nu mår jag bra, och måste till och med gå och tappa blod för att jag har så bra hb-värde, säger hon.

Hörs oftare

Vännerna planerar en festlig ettårsmiddag, och konstaterar att vänskapen står stark och stadig.

– Vi har hörts lite oftare än tidigare. Vi frågar varandra hur man mår och om man har varit till läkare på kontroll, säger Camilla.

Pia flikar in att vissa vänskaper inte måste underhållas hela tiden.

– Vår vänskap är sådan. Vi har känt varandra så länge, sedan vi var 18-19 år. Jag sitter inte och undrar varför du inte har hört av dig, jag vet att du finns där, säger Camilla.

Hon har fått nya ansvarsområden på jobbet, och har fullt upp med det. Även Pia har haft ett händelserikt år efter att ha slutat på Rosella efter tolv år och börjat på Gabriella. Efter operationen och allt annat som hänt fick Pia en tankeställare.

– Jag hade tänkt att jag inte skulle ha hund. Men det här fick mig att tänka att ”varför ska jag vänta tills jag blir pensionär?”. Det har jag inte ångrat en minut.

Hon får medhåll av Camilla.

– Nej, det går inte att vänta. Man ska leva nu.