Det har gått 18 år sedan Jarl ”Jalle” Helsing pensionerade sig från yrket efter 34 år som polis. Redan åtta år innan pensionen valde han att ta busskort och började köra extra som busschaufför. Något han valt att fortsätta med även efter pensioneringen.

– Jag fortsatte helt enkelt som extra inhoppare. Min arbetsgivare ringer på förhand och kollar om jag kan komma, och jag tar de pass som passar mig. Det är en frihet att välja sitt eget schema. Vissa veckor jobbar jag inte alls och ibland jobbar jag mer, säger han.

När Jalle Helsing började hoppa in som busschaufför för cirka tjugo år sedan var det bland annat långa bussresor till skidorter i Österrike och Italien han körde. I dag håller han sig på Åland och kör mestadels stadsbuss i Mariehamn.

– Det är socialt och roligt att komma ut och köra. Det är ett väldigt socialt jobb och man träffar mycket människor.

Hur länge Jalle Helsing planerar fortsätta köra buss är ingenting han tagit något beslut om.

– Jag kör på så länge jag känner mig i skick och orkar hålla på. Åtminstone denna vinter till, sen ser vi hur det går. Det handlar ju även om hur mycket jobb arbetsgivaren har.

Tid att göra annat

När Jalle Helsing inte kör buss tillbringar han gärna mycket tid på golfbanan. Bland annat som medlem i den inofficiella klubben ”Good morning golfers” som träffas alla torsdagsmornar under säsongen för att spela nio hål.

– Vi brukar åka på golfresor tillsammans till Sverige varje år, och då är det jag som kör bussen och ansvarar för att alla kommer tryggt dit och hem igen.

Är chaufföryrket något du kan rekommendera andra att göra efter pensionen?

– Det är ett otroligt ansvar man har när man kör buss. Det är ett stort och dyrt fordon, och man kör ofta med skolbarn. Jag tror man behöver ha en viss fallenhet för det här yrket. Men visst, det är väldigt socialt och trevligt, säger Jalle Helsing.

”Världens bästa jobb”

Birgitta Livén har varit pensionär i två år, efter att ha jobbat som barnmorska i 45 år. När det var dags att lämna in ansökan om pension kände hon sig långt ifrån redo att släppa taget om sitt jobb. I dag jobbar hon två dagar per vecka på ÅHS BB-avdelning.

– Mitt jobb har alltid varit viktigt för mig, det är en del av min identitet. Att få möjligheten att fortsätta jobba är en förmån. Att få vara delaktig, ha kvar gemenskapen med kollegor och mötet med alla människor. Och ha väldigt roligt också. Jag har världens bästa jobb, säger hon.

Små justeringar har dock fått göras för att Birgitta Livéns jobb ska kunna fortsätta.

– Jag jobbar inte nätter längre. Det blir svårare att återhämta sig efter nattvak med åldern.

Men för många är det inte bara kärleken till jobbet som gör att man fortsätter jobba efter pensionering. Även den ekonomiska biten har en stor betydelse.

– En del i att fortsätta arbeta är ju även ekonomin. Ungefär en tredjedel av inkomsten försvinner då man blir pensionär, säger Birgitta Livén.

Njuter av båda delar

För Birgitta Livén betyder pensionen en möjlighet till att träna på att gå ner i varv. Hon tror inte att någon mår bra av att gå från 100 till 0. Som pensionär har hon mycket att göra, men gör allt lite långsammare.

– Jag tar mig alltid tid för en lång frukost. Jag vaknar av mig själv, inte av en väckarklocka. Ibland tar frukosten två till tre timmar. Jag äter, ser på tv, ringer en vän och bara är. Det är en nyorientering att vara pensionär, med all tid man får att fundera på vad man faktiskt vill göra med sin tid. Jag har landat i att det är ganska bra att vara pensionär också. Det handlar om att successivt lära sig att gå ner i varv. Jag springer inte längre, jag går.

När Birgitta Livén inte jobbar har hon fullt upp med att göra allt det som hon verkligen tycker om. Bland annat sjunger hon i kör och tillbringar mycket tid ute på stugan med sina barn och barnbarn.

– Jag är en projektmänniska, och behöver ha ett projekt i någon form för att må bra.

Hur länge planerar du att fortsätta jobba?

– Så länge det känns bra för mig och min kropp, och så länge de behöver mig här på BB. Det gäller även att hitta en balans i lust och förmåga. Det är klart att kroppen börjar säga ifrån. Men än så länge älskar jag att ha förmånen att kunna jobba, säger Birgitta Livén.