Redan före Peter Eklund närmar sig hundgården, där 13 av 16 av Ollas Siberian Huskies bor, ylas det rejält därinne.– Jag håller två löptikar avskilda från de andra hundarna, som är ganska intresserade.När han sedan med fasta grepp för ut hundarna, två åt gången, spänner han fast hälften av dem i en kätting.– De tuggar av repet som drar släden snabbt om de är på det humöret, förklarar Inger Nygård.Så småningom har onsdagseftermiddagens åtta utvalda hundar ordnats i par om två framför släden, som en gång i tiden byggdes av Bruno Hellberg på Kumlinge. Energi- och ljudnivåerna är sådana att den som inte är van vid rasens sätt gärna tar ett par steg bakåt. Det nafsas, ylas och grävs.– Men vänta bara tills de får springa i väg, då blir det knäpptyst, skriker Inger Nygård.Spurtar i vägOch mycket riktigt upphör ylandet i samma stund som dagens ledarhundar Ubbe och Amigo tillåts att ta täten. Under fokuserad tystnad får de snart upp en hög fart på ekipaget, som med släde, Peter Eklund och fotograf Jacob Saurén väger omkring 200 kilo. Peter får ställa sig på bromsen i nedförsbacken.– Höger, säger han försiktigt men bestämt till hundarna, som viker av i den riktningen, mot en skogsväg med snöskoterspår.Efter ett par minuter övergår spurtandet i ett mer hållbart travtempo.”Får luta ordentligt”Efter att ha vänt vid vägs ände kommer hundarna efter tio minuter springande i sina gamla spår. Nu är det Jacob Saurén som styr.– Det går bra, men man får luta ordentligt i kurvorna när man vill svänga, säger han.Peter Eklund berättar att det inte är särskilt svårt att styra släden, så länge hundarna har ett spår att följa.– Om du är ute och kör på isen är det en annan sak, då kan du inte styra hundarna exakt. Säkert går det att köra ganska exakt om man har en exceptionellt lyhörd ledarhund. De säger att en sådan har man bara en gång i livet, och jag har inte haft min ännu.Nu får undertecknad åka i släden, och spannet – urväntat efter att en kamera har monterats på den ena ledarhunden – får snabbt upp farten.– Spring förbi, säger Peter när vi passerar några lekande barn.– Vänster, säger han när vi kommer till avtaget till Ollas.Hör hundarna verkligen vad du säger?– De har tio gånger bättre hörsel än människor. Jag tycker inte att man ska skrika, eller prata onödigt mycket med dem.Fina men krävandePeter Eklund växte upp med jämt- och lapphundar. Sin första Siberian Husky skaffade han 2002, och hälften av de som i dag bor på gården är födda här.– Det är lätt att förstå varför man fastnar för den här rasen. De är vackra, sociala och har mycket energi. Men det gäller att komma ihåg att de trivs bäst i grupp, och att de kräver mer motion än andra hundar.Att låta de ivriga hundarna springa fritt kommer inte i fråga. De springer för långt bort, och har en jaktinstinkt som gör katter och rådjur oemotståndliga för dem. När snön tillåter får de därför dra släden tre gånger i veckan. Vid barmark drar de en fyrhjuling.– De får dra saker så länge utomhustemperaturen inte är högre än 15 grader. När det är så varmt vill de helst ligga i skuggan, eftersom deras päls förblir ganska tjock om somrarna.Äter två ton per årPeter och Ingers favoritslädtur går på isen, när skaren om förmiddagarna är tillräckligt stark för att bära hundarna.– Då kan vi åka långt, ut till Kumlinge till exempel. Vi tar raster, men oftast är hundarna redo att fortsätta före vi är det, säger Inger.De längre turerna är även hundarnas favoritsysselsättning. Hur långt de vill springa och hur tungt de orkar dra är svårt att säga.– Det beror på hur stora och vältränade de är, man märker när de blir trötta. Varje hund orkar i alla fall dra sin egen vikt långa sträckor om det är sådant före som i dag.– Nu om vintern äter de dubbelt mer än på sommaren. Det går väl åt ungefär två ton hundmat och kött per år, säger Peter Eklund. 

Robert Vickström