”Mänskligt beteende” är temat för performancenätverket Diverse Universes pågående Europaturné som på lördagskvällen når Pub bastun. Som redan de gamla romarna visste kan det betyda lite vad som helst.
Kvällens första performancekonstnär, Mushimaru Fuijeda från Japan, gestaltar ”Berättelsen om min dröm” i klädd en kjol och bar överkropp. Drömmen är först fridfull, men övergår efter fem minuter i en mardröm. Fuijeda kastar sig då ned på golvet och krampar samtidigt som han stönar våldsamt. Fem minuter senare är mardrömmen borta och kort därefter vaknar han.
Finska Kaisa Luukkonen berättar om ”Människorna i skuggan” genom att breda ut en guldfärgad foliefilt, vars ljud för tankarna till ett brusande hav. Hon kryper sedan ur sin långklänning, in under filten, och låter därifrån publiken lyssna till hennes kvävda andetag.
Avslutningsvis förvandlas hon, inlindad i filten, till en guldfärgad, snabbt virvlande staty.
Tar kontakt med en människa
Eric Piper från USA tar med sig publiken ut i duggregnet där han klär av sig själv och skär sönder sina kläder med en köttkniv i framställningen ”Att ta kontakt med en annan människa”.
Han låter trasorna formge en docka. Med silvertejp målar han ett hus, som han för in i dockans huvud. Sedan strör han ut tändstickor, som han en efter en tänder med stor möda i regnet. Efter 20 minuter har han lyckats leda in elden i dockans hjärta.
Fransyskan Mélodie Duchsne är i början av sitt uppträdande orörligt fastbandagerad. Tack vare sin egen, under fruktansvärda stön utkämpade kamp, befriar hon sig slutligen ur bandaget.
Blåser publiken
Peter Rosvik från Finland ställer sig framför mikrofonen i strålkastarljuset. Sedan öppnar han en färgburk, går till baren och återkommer till scenen med en öl. Den dricker han under tystnad, vilket också är det enda som händer under de tio minuter som han står på scenen.
”Feel Fucked” – känn dig blåst” – låter en förinspelad röst meddela när han lämnar scenen.
– Den här föreställningen känns väldigt deprimerande, men så kan det bli. Vi är improvisatörer och vet aldrig hur en föreställning kommer att skilja sig från en annan, säger konferenciern Al Paldrok från det estniska konstnärskollektivet Non Grata.
Låter sig brännmärkas
Nu dimmas belysningen och musiken blir högre. Al Paldrok drar på sig en Musse Pigg-mask och två damer i rosa klänningar gör likadant.
Den amerikanska artisten ”Radical Danny” lägger sig i blodsoffrets position på det i mitten av rummet placerade bordet, samtidigt som de två maskbeklädda damerna grillar korv med hjälp av en blåslampa.
– Korven symboliserar ert vardagsliv, det som ni måste släppa för att kunna känna kosten, skriker Al Paldrok för att överrösta musiken.
En av damerna dricker en klunk rödfärg, sätter sig grensle över Radical Danny, dreglar rödfärg i hans ansikte och målar slutligen ett kryss på hans hjärta. Hennes kompanjon värmer samtidigt ett brännmärkningsjärn med blåslampan.
– Det här är eldens vilja! skriker Al Paldrok samtidigt som damen brännmärker Radical Danny som ger i från sig ett hjärtskärande skrik.
Peter Rosvik tar ännu en klunk öl, skruvar upp musiken och lämnar tiotalet åskådare med ett antal frågor.
Vad var det som vi nyss såg? Hade det något estetiskt värde? Och lärde vi oss någonting nytt om människans levnadsbetingelser?.
Säkert är att lördagskvällens föreställning, Non Gratas tredje på Åland, kan sorteras in under rubriken ”mänskligt beteende”.
 

Robert Vickström