Ett speciellt ljud uppstår när två svärdsklingor möts i luften. Detsamma gäller när en långyxa med stor kraft svingas in i en sköld, eller när ett spjut parerar en avfyrad pil. Ålandstidningen tog del av Holmgers Hirds träningssession i vikingatida stridskonst – och kombattanterna smällde på ordentligt under tiden.
Vi tas emot av den tidsenligt klädda Hirdmästern Simon ”Dyk” Wiklund, det är också han som till stora delar drar träningen och under genomgången inför kvällens övningar passar han på att, lite skämtsamt, tillägga:
– Försök nu bete er i dag, tidningen är här. Överträdelser leder till tio armhävningar!
Mottagandet i gruppen blir minst sagt blandat, någon replikerar med lustiga miner medan debutanterna för kvällen, ungdomarna William Andersson och Victor Åkerfelt ser ut att ha full respekt för Hirdmästerns uttalande.
Säkerhetsåtgärder under träning
Dan Westin är ändå veteranen i gänget, i elva år har han sysslat med vikingastrid. ”Snygg-Dan” som han kallas, åtminstone just den här kvällen, drar en kort presentation över träffzoner och vapenhantering för de lite mindre erfarna.
– Det är av stor vikt hur man vinklar vapnet, ögon, tänder och diverse organ under bältesnivå ligger annars i riskzonen. Och det kan göra förbenat ont, förklarar han.
Samma sak gäller att använda sin sköld i offensiva syften.
– Visst, det är historiskt korrekt, men tänder är dyra och en sköldkant slår med lätthet ut dessa ur era munnar, tillägger Simon Wiklund.
Efter en stunds övningar i vapenhantering tar man en vattenpaus.
– Det blir väldigt varmt i de tidsenliga kläderna, förklarar Michaela Dahl, en av flertalet tjejer i gruppen.
– Bara brynjan jag har på överkroppen väger sex kilo.
Hon är inne på sitt sjunde år som vikingafajter, mer än så hinner hon inte delge Ålandstidningen medan hon svalkar kroppen med en ansenlig mängd vatten.
 Tempot är högt, det har nämligen åter blivit dags att ge sig ut på golvet.
Hjälm på - sen smäller det
Den högst tillfälliga och påtagliga tystnaden som vattenpausen frambringat bland de 16 deltagarna bryts abrupt av Hirdmäster Simon Wiklunds klara stämma:
– Ställ upp, alla mot alla, inga respawns
Under träningsfajter ”dör” motståndaren vid träffar inom olika träffzoner, en respawn kan jämföras med en kvittering där fajtern får nytt liv.
Till slut är det bara två personer kvar på golvet, Hirdmästern själv och Ove ”Fuskarn” Berglund. Mellannamnet har han förärats eftersom han är vänsterhänt, något som gör honom knepig att möta, enligt slutsegraren Simon Wiklund.
Holmgers Hird, som är en del av fornföreningen Fibula åker runt på diverse uppvisningar och tävlingar i såväl Finland, Sverige, Tyskland som Polen och Norge. Beroende på marknad hålls tävlingar på olika nivåer, de mest historiskt korrekta turneringarna kräver att allt från lägeruppbyggnad till klädsel och utrustning kommer från gravfynd i ett och samma område – och de granskas ingående av domare.
– Inga fajter är uppgjorda på förhand, däremot finns det en storyline bakom orsaken till att slagsmålen bryter ut, säger Simon Wiklund.
Det ser ju relativt autentiskt och våldsamt ut, hur ofta uppstår skador?
– Visst skadas vi ibland, men det förekommer färre skador än i exempelvis ishockey och fotboll. Fingerbrott och ett eller annat blåmärke är kanske de vanligaste skadorna men vi bär ju skydd och jag kan inte vara tydlig nog med att suspensoaren är ett av det absolut viktigaste skydden.
Var kommer dina kläder ifrån?
– Dels har jag sytt dem själv, mina armskydd har jag köpt av en svensk lädertillverkare och vapnen har jag tillverkat själv.
Hur kommer man på att man ska börja med just vikingastrid?
–  Det såg coolt ut, så var det för mig i alla fall. Dessutom har de allra flesta i gruppen ett stort historiskt intresse, det blir en livsstil efter ett tag.
”Bästa formen av parterapi”
För Simon Wiklund är träningen något av en familjeangelägenhet, hans fru Mirjam ”Mirre” Wiklund tillhör nämligen också Hirden.
– Jag brukar säga att det här är den bästa formen av parterapi man kan ha, att få slå på varandra på tisdagskvällar, säger han med ett brett leende bakom ett respektingivande vikingaskägg.
Mot slutet av träningssessionen drar några av de mer erfarna på sig sina historiskt korrekta hjälmar – det har blivit dags för ”riktig fajt” där hela kroppen räknas som träffzon, det är också nu det riktigt rejäla smällarna delas ut, en novis med papper och penna som vapen, det vill säga reporterbesökaren, erbjuds att testa på. Efter snabbt övervägande konstaterar dock denne att han hade knockats snabbare än tanken att få en flera kilo tung yxa i huvudet hade hunnit passera de kvarvarande synapserna i hjärnan.
 Tjejerna och grabbarna håller verkligen inte inne med svingarna nu – inte ens lite! Underhållningsvärdet håller, trots det våldsamma intrycket, hög klass.
Stridsscenen som utspelas framför ögonen för osökt tankarna tillbaka till en våldsam era långt innan psykologi, etik och omtanke om sin omgivning tog över mänsklighetens sätt att tänka. Efter fajten syns dock idel leenden och vänskapen och sammanhållningen bland hårdingarna verkar sann, äkta och rentav godhjärtad.
Alla över 13 år är välkomna att pröva på vikingastrid, det enda som behövs är ett par inneskor och en vattenflaska.

Peter Pussinen