En handfull mycket nyfikna kattungar hälsar Ålandstidningen välkommen hem till Cia Borg på tisdagseftermiddagen. Detta är just nu hemma även för dem, ty sedan tre månader tillbaka finns på Ålandsvägen ett av Katthjälpen Ålands sju jourhem i landskapet.
– Vi startade föreningen i juni och tog modell från Sverige, säger styrelsemedlemmen Mona Karlsson.
Hon förklarar att drömmen vore ett så kallat katthem i stadens regi. Men eftersom den nystartade föreningen har begränsade resurser är man i dag beroende av att sju privatpersoner inhyser ett försvarligt antal katter vardera.
– Just nu bor här 22 katter, mina fem raskatter och så 17 jourhemskatter, säger föreningens ordförande Cia Borg.
Det låter som mycket jobb?
– Det är ett heltidsjobb.
Föreningens vice ordförande Mita Johansson håller den fyra veckor gamla katthonan Dicte i famnen.
– Hon var kraftigt undernärd när hon flyttade hem till mig och har inte lärt sig att äta vanlig mat ännu. Jag matar henne med kattmjölksersättning ur en nappflaska varannan timme, dygnet runt.
Hittade i soprum
Föreningen har sedan starten tagit hand om 66 katter – 20 av dem under den senaste helgen. 28 av djuren har redan flyttat vidare till nya hem, och flera av dem som i dag bor på jourhemmen är tingade av presumtiva hussar och mattar.
– Katterna får lämna jourhemmet tidigast när de är tolv veckor gamla. Vi har då sett till att de är avmaskade, vaccinerade två gånger, veterinärbesiktade och kastrerade, säger Cia Borg.
Den proceduren kostar Katthjälpen 250 euro. En katt säljs för 100 euro.
– Så vi är i dag beroende av donationer. I oktober nästa år kan vi söka offentliga medel, säger Cia Borg.
Varifrån katterna kommer varierar. I de flesta fallen ringer någon Katthjälpens jourtelefon och någon av föreningens medlemmar åker sedan ut och hämtar djuren.
– De här hittades i ett soprum i Lemland. Jag vill inte tänka på varför de lämnades där, säger Cia Borg.
Hon säger att problemet med allt fler förvildade katter på Åland skulle lösas om fler lät kastrera sina katter.
Men mår inte frassarna bra av att få para sig en gång?
– Nej, nej, då är det redan för sent. De lider inte alls av att kastreras. Tidigare sades det att katter skulle kastreras när de hade blivit ett år gamla, sedan ändrades rekommendation till sex månader och i dag talar man om fyra månader. Katthemskatter kastreras ännu tidigare, säger Cia Borg.
Honkatter mår ju ändå bra av att få föda en gång?
– Det där är en gammal myt som inte stämmer. En hona kan bli dräktig redan vid fyra månaders ålder och kan få 120 ungar under sin livstid. Du kan ju föreställa dig vad det innebär, säger Mita Johansson.
Problem med inavel
De tre närvarande styrelseledamöterna säger att det är en skröna att katter lever goda liv i naturen.
– De blir sjuka och får ingen hjälp, säger Mona Karlsson.
Ett av de största problemen är att missar som inte kastreras förökar sig som kaniner – även med sina syskon och föräldrar.
Fyra veckor gamla Dusty bär på sina tassar vittnesbörd om vad som kan inträffa vid inavel.
– Han har sex tår på varje tass. Vi får hoppas att han inte har några icke-synliga problem och får ett bra liv, säger Cia Borg.
Och kort därefter visar Dusty att han inte låter sina extra tår stå i vägen. När Cia Borg ställer fram den efterlängtade mjukmaten på köksgolvet uppstår rusning och nio katter trängs slutligen runt tallriken.
Det är fullt när den långsamt gående Dusty kommer fram, men han klättrar då över ryggen på en av sina kamrater och förser sig sedan från tallrikens mitt.
 

Robert Vickström