Ukrainarna Yurii och Marta Lelitka arbetar sedan i höstas på Kristian och Annika Karlssons fruktgård Karl-Ers i Tjudö i Finström. Medan de har jobbat här har deras fyra barn Tamara, 15 år, Viktoriya, 14 år, Anastasiya, 12 år och Yurii, 9 år bott hos sin farmor Maria Lelitka i en by utanför Kiev.

I november åkte Yurii och Marta till Ukraina för att fira jul med barnen. Den 15 januari återvände de till Tjudö för att arbeta med vårens trädbeskärning. En dryg månad senare invaderade Ryssland deras hemland, där alla barnen fortfarande befann sig.

Kristian Karlsson hade då redan i ett par veckors tid uppmanat Yurii och Marta att hämta barnen.

– Vi såg på alla möjliga nyheter medan de mest såg på nyheter från sitt hemland. Det har varit krig i östra Ukraina i många år, så de tänkte att det var lugnt och att det inte skulle sprida sig till Kiev nu heller, säger Annika Karlsson.

I onsdags i förra veckan, dagen innan krigsstarten, sade Kristian Karlsson till dem på skarpen att något höll på att hända.

– Jag sa att de måste ta barnen därifrån!

Tidigt på morgonen kom sedan samtalet hemifrån där Yurii och Marta fick veta att attackerna hade inletts.

Fick vända

I onsdags anlände farmor och barnen till Åland. Med hjälp av Annika och Kristian Karlsson samt Tetiana Tymoshenko, som översätter via telefon, berättar familjen om sina upplevelser för Ålandstidningen.

Redan samma dag som kriget bröt ut försökte Maria lämna Kiev tillsammans med barnbarnen. De kom inte särskilt långt, eftersom det var så många bilar som skulle åt samma håll. De satt i bilen i fyra timmar och kom tio kilometer på den tiden. De hade inte heller tillräckligt med bränsle, så de fick vända tillbaka hem.

Barnen gick och la sig med klädena på, berättar Maria, och klockan tre på natten mot fredag gav de sig av en andra gång. Nu hade de bilen full med bränsle. Utöver det fick de med sig en väska var.

Det blev en lång resa med bil på svårframkomliga vägar och till fots. Innan de kom över gränsen till Polen hade de bland annat stått i kö i åtta timmar, berättar flickorna.

– Farmor borde få en guldmedalj för det här, säger Kristian Karlsson.

”Mycket farligt”

Samtidigt, på Åland, läste Yurii inläggen i Facebookgruppen ”Ukrainare i Finland”. Där framgick att några skulle resa tillbaka till Ukraina och att det fanns en möjlighet för dem som skjutsade ner dessa personer att ta med sig människor tillbaka upp till Finland. Yurii ringde en förare och berättade var i Polen hans mamma och barn befann sig.

– De hjälpte barnen och farmodern att åka till Åbo, översätter Tetiana Tymoshenko.

Tamara och Viktoriya säger att de inte har känt sig rädda eller fått panik. Däremot har de känt stress och det har inte gått att sova.

Marta och Yurii säger att de har varit mycket oroliga under hela veckan.

– De var jättenervösa över situationen. Det var mycket, mycket farligt att lämna Kiev, säger Tetiana Tymoshenko.

Nu bor familjen tillsammans i en av gårdens personalbostäder. Döttrarna säger att de är glada över att vara i säkerhet och över att vara på Åland. Yurii säger att de känner sig välkomna och är mycket tacksamma över att så många har hjälpt dem här på Åland genom att skänka kläder och andra saker.

När Yurii och Marta åkte till Åbo för att möta Maria och barnen lämnade de sin bil i Långnäs. När de kom tillbaka hade någon ritat hjärtan och blommor i dammet på bilen.

– Han tänker att det är för att någon såg att bilen har nummerplåtar från Ukraina, säger Tetiana Tymoshenko.

Fler på väg

Annika Karlsson säger att familjen är så glad över all hjälp de fått och att flickorna varit lyckliga över kläderna som har skänkts till dem. Nioåriga Yurii är glad över att det finns en hund på gården.

– Annars tycker han om att spela fotboll, medan flickorna spelar volleyboll, säger Annika Karlsson.

Yurii och Marta vill stanna på Åland med hela familjen och de vill att barnen ska gå i skola här. En rad kontakter har redan tagits med kommunen, skoldistriktet och KST.

Även om Annika och Kristian Karlsson är lättade över att familjen tagit sig hit är de också bekymrade över andra personer som har arbetat hos dem och som inte har kunnat lämna Ukraina. Flera av dem har hört av sig och skickat bilder och filmer som visar vad som händer i landet. Vissa hoppas även på hjälp att komma därifrån.

– Vi vet att det kommer fler, och inte bara till oss. Frågan är bara om man är beredd på det här på Åland och om det finns till exempel bostäder för alla, säger Kristian Karlsson.