Birgit Mattsson är en människa utan stora åthävor. Lätt motvilligt ställer hon upp på en intervju och hon kommer inte att åka på mottagningen och morsdagsfesten på Ständerhuset i Helsingfors på söndag.

– Nej jag kände helt enkelt inte för det, så medaljen skickas till mig på något sätt i efterhand, säger Birgit Mattsson.

Hon känner inte till motiveringen att just hon är en av 39 mammor i Finland som förlänas en medalj av I klass med guldkors av Finlands Vita Ros. Hon vet inte heller med säkerhet vem det är som har nominerat henne. Det är enligt reglerna ändå inte tillräckligt att exempelvis ens barn nominerar en, utan i så fall måste även förslaget kompletteras med två samtycken från organisationer eller andra samfund som känner familjen i fråga väl.

– Där skulle jag kunna tänka mig att Föglö kommun på något sätt gått in och talat för mig.

Funnits där

Birgit Mattsson har två barn och sju barnbarn och har genom åren ägnat mycket tid att hjälpa dem. Hon har barnvaktat, skjutsat och ställt upp där hon bara har kunnat.

– Min dotter som har tre barn blev änka för fem år sedan. Det är klart att en sådan sak sätter spår. Barnbarnen börjar bli ganska stora nu men genom åren har jag väl ställt upp ganska mycket. Och fortfarande åker jag hem till dem när så behövs.

Hon säger att det är lätt att ta saker för givet under tiden med småbarn.

– När man är mitt i det tänker man sällan på att stora och sorgliga saker kan inträffa. Men livet är inte förutsägbart och saker kan hända.

Hon säger att det oftast inte är så märkliga saker som behövs för att man ska utgöra ett stöd i en svår situation.

– Jag har gjort mycket praktiskt för dem. Men att bara finnas där är nog det viktiga.

Sonen och hans familj med fyra barn bor nära henne och maken på Föglö och även där kliver Birgit Mattsson in och utgör ett stöd i familjens vardag.

– Ett av barnbarnen drabbades av diabetes och jag har också deltagit ganska mycket i skötseln av honom. Det är ganska krävande och man behöver ha stor kunskap om man ska ta hand om ett sådant barn och det är inte många som kan avlasta föräldrarna i det läget. När han är hos oss har vi behövt ställa väckarklockan på natten för att kolla blodsockret även om tekniken går framåt och det hela tiden kommer nya hjälpmedel.

Hon säger att hon ställer upp som stöd utan att fundera över det desto mera.

– Det känns så självklart. Man gör det bara. Och skulle det någon gång bli för mycket får man väl säga ifrån helt enkelt.