Det som gör Al Gores insats stor är att han inte bara oroar, han säger också att det går att vända trenden.
2007 BLEV ÅRET då alla började prata om klimatet och mannen som såg till att det hände får nu årets Nobels fredspris. Al Gore har inte varit ensam. Men han har onekligen spelat en av huvudrollerna för att få upp klimathotet på den globala agendan. Som nästan-president i världens mäktigaste land har han haft beslutsfattarnas öra. Men Gore har också fått ut budskapet till en bredare publik. Många åländska elever såg hans miljölektion "En obekväm sanning" på bio Savoy i januari.
DEN TANKE man bara måste tänka är hur klimatet hade mått om de där röstningsmaskinerna i Florida hade fungerat.
Hade supermakten USA då haft en president som aktivt jobbat för att stoppa växthusgasutsläpp? I stället för en president som i sju år aktivt motarbetat nödvändiga klimatavtal? Säkert hade Gores miljöengagemang varit lite mindre radikalt om han nått ända fram till Vita huset, fylld av kompromisser som vardagen där måste vara. Men klart är att världen i så fall hade kunnat vara lite grönare än i dag.
ATT DET I ÅR är en miljöinsats som får fredspriset gör att man tvingas tänka ett varv till kring klimatdebatten. Precis som Hut-gruppen försöker säga i den åländska valrörelsen var det länge sedan miljö bara handlade om miljö. När det kommer till kritan bestämmer miljön det mesta vi gör.
Visst kan man som den svenske finansmannen Mats Qviberg i söndagens DN skoja om att den globala uppvärmningen också medför möjligheter; en jättechans för Norrland med ökad fjällturism i spåren av det varmare vädret!
MEN PÅ DET stora hela råder ändå ingen tvekan om att stigande temperaturer framför allt är ett problem. I värsta fall kan hundratals miljoner människor drivas på flykt. Inte från fjällstugorna i Norrland men väl från världens fattiga samhällen som inte klarar av att stå emot översvämningar och torka. Ytterst kan det handla om krig eller fred.
Därför får man säga att Nobelkommittén genom valet av Al Gore träffar mitt i prick i en av samtidens största utmaningar.
DET SOM GÖR Gores pedagogiska insats ännu lite större är att han inte bara oroar, han inspirerar också. Han säger att planeten mår illa men han argumenterar också för att det går att vända trenden. Det är inte en brist på lösningar utan en brist på politisk vilja som i dag är det största hotet. På den punkten kan faktiskt Åland tjäna som ett föredöme, här är det just nu mer verkstad än snack.
JAG TÄNKER PÅ de sex nya möllorna på Båtskären som
innebär en liten åländsk energirevolution. 23 procent av Ålands elkonsumtion kommer i dag från vindkraft, upp från sju procent sedan den nya parken togs i bruk tidigare i höst. Om utbyggnaden får fortsätta, utan fördröjande fågeldebatter, kan den andelen snart vara uppe i hela 70 procent. Det är vad de planerade vindkraftverken i Eckerö, Hammarland och på Föglö väntas ge.
DET ÄR FÖRSTÅS en sak att lägga om energiförsörjningen på Åland och en annan sak att vända skutan i ett kolslukande miljardland som Kina. Men om vi lyssnar till årets fredspristagare så finns inte några andra alternativ än att globalt tänka om. Det Gore visst att göra något.
Niklas Lampi